angår samma förhållanden ej kunna inträffa under samma år. För endast några få år tillbaka voro lesnadsprodukterne i lågt pris och arbetslönen i proportion lägre. En tunna råg gällde 14 rdr och ett vinterdagsverke 20 sk., eller ungefär 1 kappe råg. Förunderligt nog hörde man då inga arbetareoroligheter utaf — ehuru medgifvas måste att för en familjfar att föda, kläda, värma och herbergera hustru 2 å 4 barn med 20 sk. per dag, gränsade till det omöjliga. Följden var att arbetaren och hans familj förde ett uselt lif — mannen vid bränvin, hustru och barn vid potates. Man tillgrep det enda möjliga för att hålla lifvet vid makt. Utspisningsstaten var: för mannen I kanna bränvin, 8 sk., för de öfrige potatis och salt, någon gång sill, 12 sk., summa 20 sk. Fläsk, kött, mjolk kom aldrig i fråga, bröd sparsamt, sill var ofta en raritet — salt oundgängligt men knappt, ja, exempel funnos der sillsälta utgjorde dagligt sofvel. Ins. skulle kunna framdraga flere exempel der matordningen var den ofvanskrifna, i veckor, ja! månader. Medgifvas måste likväl att sargerna i denna dystra tafla äro valda af de mörkaste, men det har dock existerat temligen allmänt. Att så varit förhållandet slutar insändaren deraf, att torgdagar funnits under hela år, i en provins åtminstone, der tillförselprodukterna hufvudsakligen bestodo af bränvin och säd samt potatis, aldrig smör, ost och fläsk. Huru många tunnor säd, fläsk, bröd och kött tror T. J. det åtgick, per år, inom en sådan 20 skillingsfamilj? Med fasa betraktade ins. förhållandet inom sin verkningskrets, ökade arbetspriset något, men var bunden af produktionens låga värde att hålla sig inom vissa gränsor, ty värr allt för trånga. Dertill kom att många arbetare fingo drifva bort flera veckor för att uppsöka arbete, samt att då tillfälle ständigt gafs att välja arbetare, man naturligtvis tog de starkaste och bästa, hvaremot de svage och mindre ordentliga afvistes, icke allenast från arbetet, utan äfven så vidt möjligt var från egendomen och från socknen, emedan man fruktade att belasta sig och kommunen med fattiga och lösdrisvare. I lyckligaste fall fingo de en usel fristad i fattigstugan. Så framgick några år. Dagspenningen steg småningom från 20 till 24 sk. om vintern, ända till sistlidne höst, då den var 28 sk. — Vid samma tid i år är den I rdr 12 sk. Om sommaren allt relativt högre till längre arbetstid. Minskad tillgång på bränvin och den ökade dagspenningen börja också i år upprulla en tafla med ljusa och förhoppningsfulla ssärger. Måtte arbetarne i allmänhet och deras missledare isynnerhet väl betänka detta och den framtid de gå till mötes! Arbetaren har nu börjat förse sig med bröd, viktualier, smör, mjölk m. m. och det oaktadt hafva ett besparadt kapital. — Siffror tala ofta bäst; låtom oss derföre se till huru dermed förhåller sig hos ins:n, allt under den glada förhoppning, att hvad som händer hos Pål sannolikt äfven är förhållandet hos Per. — Så t. ex. har här i år, under hvardera af de sednare 7 å 8 veckorna, försålts 300 L. fläsk, 10 å 12 Lel. ost; bröd, öl och dricka kunna ej så fort tillverkas som åtgången kräfver; alldrig har ladugården lemnat mjölk så otillräckligt för behofvet 0. 8. v. Också utgjorde det sista årets sparbanksinsättningar öfver 2,000 rdr bko. Under söregående år såldes deremot intet fläsk, obetydligt ost, litet mjölk och insattes knappt lika många hundrade som nu tusende rdr i sparbanken. I detta sednare fall åtminstone har man tillfälla att med siffror bevisa det arbetarens förbättrade ställning ej äger rum hos ins:n allena, hvilket skulle helt och hållet förtaga sakens värde såsom allmän. Dessa siff ror visa att insättningarne i länets sparbank mångdubblats under detta och sist förlidne år. — Tror då T. J. ännu att 3 tunna säds till ökning såsom konsumtion af hvarje individ utaf arbetsklassen är för högt tilltaget, äfven betraktad endast såsom brödföda? Lägg då härtil att deri inberäknades viktualietillökningen, och jag skulle, betraktande den såsom thermometer på arbetsklassens ökade välmåga, vilja antaga att konsumtionens tillökning borde höjas til minst en hel tunna. Ty, märk väl: arbetarer lefver icke af sill och potatis, såsom förr, utar äfven af bröd och viktualier. Och hvad är orsaken till denna välmåga! Jo! just de höga priserna på spanmål och vik: Oh 2LS 1