Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1855, sida 1

— Jag har ej sagt det, Eduard; jag hade ej bordt säga någonting. I himmelens namn sörskona mig från att tala! ni ser, jag tillhör ej mera mig sjelf!... Ol! jag bevar er derom, fråga mig ej någonting derom. — Nå väll må det så vara, sade den unge mannen med underzgifvenh:t; låtom oss älska, utan att anställa några betraktelser och ödet skall göra af oss hvad det behagar. Men öf vergis mig aldrig liksom ni nyss gjort, Fanny; ty, ensam, fruktar jag mig sjelf. Jag skall med tillförsigt vänta hur länge det må vara; men ni är mitt tålamod likasom ni är min sällhet. Betänk att jag är dyster; dröj alltid emellan mig och min tanke; var min själs sjukvakterska; det är en roll, som passar er väl, ni ljufva och bleka engelskor, hvilka blott vingar fattas för att vara englar. Vill ni att det hädanefter skall vara så? säg! — Jag vill det, Eduard, jag vill det; men ni också, vill ni vara lycklig och lugn? — Ack! jag skall försöka, Fanny; jag lofvar er att försöka. — Och ni skall närma er mr Burns? frågade den unga flickan blygt. Det måste ske, Eduard. — Jag skall försöka också det. — Och jag, utropade barnet, hanfördt af