Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1855, sida 3

hade utstött de melankoliska ljud, som sörorsakade mig så mycken oro. Jag har sedan haft talrika tillfällen att lyssna till zebrans dödsskri, som ha stor likhet med en drunknande menniskas matta och flämtande nödrop. Äfven det aflägsna matta ljudet af en zebras gnäggning är af ganska vemodig karakter. Infödingarnes afsigt var helt enkelt den att beröfva lejonet dess byte och sjelsve sätta sig i besittning af detsamma. De tycktes ganska väl veta, huru de härvid borde bete sig. Medan några sysselsatte sig med att upptanda en eld, förenade sig de öfrige till ett slags krigsdans rundt omkring kadavret, beledsagad af de vildaste och mest fantastiska åtbörder, utan att det ringaste bry sig om lejonets närvaro, hvilket endast dragit sig vid pass tjugo steg tillbaka. Så snart elden började flamma upp, kunde vi tydligt se det gående fram och tillbaka på kanten af slodbrädden. Vi fingo dessutom en kraftig påminnelse om lejonets närvaro derigenom, att det för oss dödade en liten hund, som ovarsamt gått alltför nära intill detsamma. Med en omärklig rörelse af sin muskulösa ram uppslet det hundens kropp från hufvudet till svansen, men oaktadt inelfvorna släpade på marken, ansträngde sig det stackars djuret att krypa fram till vår eld, der det efter några sekunder dog. Det var en rö: rande anblick att se den trogne hunden hviftande med svansen, vid det han igenkände sin herre, som försökte hindra inelfvorna rinna ut och med sina händer stämma blodflödet. Infödingarnes vilda drag, som när skenet från den slamtande elden föll på dem, fingo en onaturligt grym karakter: den döende hunden med dess vilde herre sorgsen lutande öfver honom: zebrans stympade kropp och det uppretade lejonets närvaro på några få alnars afstånd från oss — allt detta erbjöd en af de mest gripande scener jag någonsin bevittnat. Väntande hvarje ögonblick, att lejonet skulle rusa på oss, lyfte jag mer än en gång mitt gevär och förde fingret till trycket. Jag var emellertid redan tillräckligt bekant med dess karakter, för att veta, att om ej skottet dödade lejonet på stället, skulle det sannolikt blifvä dödssignalen för mig eller någon annan af de närvarande. Tvertemot hvad jag väntat, lät det oss upptaga och bortföra hela zebran, utan att det gjorde en rörelse, för att oroa oss. Insodingarne slungade då och då, medan detta försiggick, stora eldbränder mot lejonet, men detta beteende hade blott den verkan, att lejonet blef ännu ursinnigare. Det berättades mig emellertid, att ett lejon vid ett sådant tillsalle blifvit så illa skadadt af elden, att det kort derefter återfanns dödt af sina sår. Dylika försök att beröfva lejonet dess byte (jag för min del gjorde ej mera om det) äro ej ovanliga, såsom jag sedermera erfor, ehuru de icke alltid få samma lyckliga utgång som vid detta tillfälle. I allmänhet taladt plägar lejonet, om det är det minsta hungrigt, rusa på sina angripare, och mången har dervid förlorat lifvet; ofta påträffas menniskor, förfärligt stympade och vanställde af sår, som erhållits under dylika sammanträffningar. Det är alldeles icke ovanligt att finna en by af fattiga infödingar, som slagit sig ned vid något vatten, i hvars grannskap lejon öfverflöda. Dessa infödingar hafva i större eller mindre mån sitt uppehälle af det byte de kunna taga från lejonen eller som desse lemna ouppätet, när det återvändande dagsljuset drifver dem från sitt rof.