Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1855, sida 2

—— ——————5— — —— glömma, på det hans okunnighet skulle föranleda nya föreläsningar. Helt och hållet egnande sig åt hans undervisning, lät Fanny sålunda sin själ skådas utan slöja. Hennes tillfälliga öfverlägsenhet befriade henne från all skygghet; hon glömde den varsamhet, som bör finnas hos en ung flicka, och visade sig för Launay uti hela styrkan och glansen af sitt rika förstånd. Dessa föreläsningar gåfvos som oftast på franska, hvilken omständighet förlänade dem ett oemotståndligt behag. Det är uti den ovanliga accentueringen, i den tviflande och frågande tonen hos en röst som tvekar, i detta slags beständiga bön från en ovan mun, som en skön utländska gifver åt det språk som ej är hennes, en jag vet ej hvilken barnslig täckhet. De oväntade ordställningar med hvilka hon uttrycker sina tankar, alla dessa förtjusande språkfel, som falla från dess harmoniska läppar, hafva någonting skyggt i förening med nyhetens behag, som rörer en under det man ler. Fängslad af denna besynnerliga tjusning, lemnade ej Launay mer miss Morpeth. För att rättfärdiga sin enträgenhet, föreslog han henne att låta honom sörelasa Frankrikes yppersta skalder, och att med henne granska de språkets svårigheter, som hon skulle kunna