Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1855, sida 2

OOOO 2 — 2 — Inrikes Nyheter. Götheborg. Man har i dessa dagar inom vårt samhälle begynt upprepa de skådespel, hvilka hvarje upplyst menniska ansett tillhöra en förfluten tid, nemligen bönhasjagter efter fattiga handt verksarbetare, som våga att söka försörja sig sjelfva ,,utan vederbörligt tillstånd. Det blef, l såsom kändt är, i den nya s. k. Naringsfrihets-förordningen stipuleradt, att äfven personer, som icke genomgått skråets grader, kunde så arbeta i ett yrke, med villkor att de förut anmälde sig till erhållande af s. k. för sörjningsrätt. Då förordningen utkom blef af densamma för den stora mängden endast bebekant, att Näringsfrihet nu vore rådande, hvarigenom personer med full tillförsigt begynnte arbeta för sig sjelfva, i tro att de nu verkligen dertill ägde oförkränkt rätt. Men de hade ej erhållit det officiella medgifvandet och måste derföre böta eller betala med kroppen. Emellertid hafva föreskrifterna härutinnan icke blifvit fortfarande iakttagne och tillämpade, så att en mängd personer åter låtit invagga sig i säkerhet. Dertill kommer att flertalet af sådana personer äro okunniga om den procedur de hafva att iakttaga, för erhållande af försörjningsrätt. De flesta kunna icke skrifva en sådan anmälan och hafva svårt att finna personer, som vilja hjelpa dem dermed, hvartill äfven kommer att många trott den härmed förenade utgift vara större än den i sjelfva verket är och större än de mäktat erlagga, då deras arbetsförtjenster gemenligen äro ytterst små och de följaktligen, särdeles under så dyr tid som den närvarande, befinna sig i en mycket torftig belägenhet. Nu begynner man uppleta alla dylika stac kars arbetare, kalla upp dem inför domstolen och pliktsalla dem, samt utsätta dem, derest de ej kunna erlägga plikten, för att se sitt lilla bohag utpantadt eller ock blifvit tvungne att träda i häkte. Det år hrr skomakaremästare, som äga äran att hafva tagit initiativet i denna nobla jagt, och lära blott inom detta yrke öfver 50 personer vara antecknade, för att efterhand uppkallas och pliktfällas. Sedan skomakarne sålunda vunnit sitt ändamål, komma väl de öfriga bandtverkarne attfölja exemplet, hvarigenomman får nöjet att se slera hundrade stackars arbetare ryckta ifrån sina sysselsättningar, för att stånda till ansvar och straff för det de, utan tillstånd, vågat på ärligt sätt söka bereda sig och familjer en torftig utkomst. Eget nog sammanträffa dessa jagter med en annons af hrr skomakaremästare, det de nödgats höja priserna på sina arbeten. I allmänhet finnes ingenting enfaldigare än dylika annonser. Är det alla eller blott några skomakaremästare, som förenat sig om nämnde prisförhöjning? Och huru blifver en sådan öfverenskommelse bindande? Och hvartill behöfves annonseringen ? Är det ej helt enkelt, att hvar och en höjer eller sänker sitt pris, i den mån