Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1855, sida 1

. svaga, ännu ur tusen sår blödande landet mägtigt af stora uppoflringar. Vi känna huru dessa förhoppningar motsvarad s. Vi hafva alltid kännt sjelfva detta faktum, men det har varit Minnenass sörfattare förbehållet att yppa de hemliga trådar, genom hvilka det förbereddes och utfördes, samt de låga, sjelsviska motiver, som lågo till grund för handlingssättet. Faktum är, atticke blott Finland och Åland voro och förblefvo för oss förlorade, utan ock att vi utomdess förlorade Pommern och blefvo utan all ersättning för våra, särdeles med afs. å denna tid, stora uppoffringar i och för kriget med Ryssland, mot Napoleon. Så mycket kostade det oss att skänka Norge dess frihet och sjelfständighet. Men — nej; det var icke detta som köpet gällde; köpet gällde, att bereda och betrygga Carl Johan och hans dynasti besittningen af tvenne kronor, för den händelse hans planer att uppstiga på Napoleons störtade thron icke skulle lyckas honom. Det torde icke vara många folk, som betalt ett så hogt pris för ett sådant mål. Allt detta har Minnenas sjette del uppdagat. Men icke mindre märkliga upplysningar erhållas i den sjunde delen af samma Minnen, och det är derföre vi tro oss göra många af våra läsare en tjenst med att framlägga en sammanfattning af det märkligaste utaf denna dels innehåll, hvarefter vi skola söka behandla vissa mera framstående momenter, såsom Carl Johans planer på Frankrike, m. m., särskilt och i deras sammanhang. Den sjette delen lemnade Carl Johan vid afskedet från Alexander i Åbo. Familjfördraget var nu afslutadt, de inbördes löftena och förbindelserna afgifna, förespeglingarne om Frankrikes thron försåtligt framkastade till lockbete för ett oroligt, äregirigt sinne och besvarade med löftet om evig trohet, icke blott å egna, utan ock å sonens vägnar. Det var gifvet att efter allt detta afskedet borde blifva ofantligt hjertligt. Så yttrade, enligt Minnenas samlares anteckning, Carl Johan till Alexander: Då E. M:t hedrat mig med sin välvilja och sin vänskap, känner jag äfven lifligt de pligter de ålägga mig; och då Sveriges och äfven min egen tillvaro blifvit så nära förknippade med Rysslands, eger jag ingen annan äregirighet än den att vara E. M:t nyttig, och de händelser som vänta oss må blifva hurudana som helst, skall jag evigt blifva E. M:ts vän och trogne bundsförvandt. Ja måhanda skola tider också komma för mig att gagna E. M:t, och jag skall aldrig försumma något tillsalle som dertill erbjuder sig; hvad Er angår, sire, värdigas icke glömma mig. Hvarje bevis på E. M:ts erinring och vänskap är för mig dyrbart; ty det skall föra mig tillbaka till de lyckligaste dagar af mitt lif, och bjelpa mig att bära de motgångar som framtiden möjligen kan föra i sitt sköte. Dessa ord som utsades med rörelse, föranledde Alexander att svara: Mina välönskningar skola städse följa E. K. H. på Dess ärofulla bana. Jag säger det med ett rördt hjerla, och jag upprepar för E. K. H., att jag betraktar vårt förbund såsom en af försynens omedelbara skickelser för oss begge och anser derföre med helig vördnad det förtroende och den vänskap, Ni visat mig. Var öfvertygad att jag alltid och i alla förbållanden skall finnas redebogen att på det uppriktigaste gengälda dem. Den ofsörlikneligt naive Minnenas förs:e, utropar, rörd af denna scen: ÅHistorien skall visa, att kejsar Alexander rättfärdigade det höga förtroende Carl Johan hyste för honom och var detsamma fullkomligt värdig. Det blir, eget nog, Minnenas förs:es egen