Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1855, sida 1

uppgist att i det följande blotta ironien af dessa sina ord. Efter en ganska lycklig färd öfver Ålands haf återkom kronprinsen (Carl Johan) till Stockholm d. 2 Sept. (1812) kl. 2 om morgonen. Hofvet, som nyligen anländt från Rosersberg, trängde sig omkring honom, för att öfvertyga sig om rerkligh ten af en tre som var temligen allmän, nemligen att Finlands åter-aftrådande var föremålet får de öfverenskommelser, prinsen träffat med k. jsuren i Åbo. Isynnerhet var drottningen nyfiken. Hon gaf samma dag en middag. Carl Johan var vid ett förträffligt lynne (sic!), och drottningen kunde så mycket mindre dölja sin glädje deröfver, som hon hoppades kunna inleda prinsen på det alltid intressanta kapitlet om statsangelagenheterna. Hon missräknade sig också. i detta afseende icke, änskönt hennes förhoppningar om Finland bedrogo henne såsom så många andra. Så börjar denna sjunde del, den 2:a af Carl Johans historia. Fortsättningen härpå lyder sålunda: För öfrigt var drottningen ej den enda som beklagade, att Finlands återställande ej kunnat beredas i Åbo, och gresve Engeström, ehuru statsminister för utrikes ärendena och uppriktigt tillgifven kronprinsens person, kunde ej dölja den känsla han erfor att se Polen öfvergifvet, ehuru kronprinsen föreslagit kejsaren att göra furst Poniatowsky till detta lands konung. Engeström hade i sitt inre väl aldrig gillat Sveriges nya politiska system, och om han ålade sig som en pligt att troget följa och understödja detsamma, härledde det sig mindre från öfvertygelsen och känslan, än af orubblig tillgifvenhet för tronföljaren, alldenstund han var en af dennes största beundrare)). Samma förhållande var till en del med Engeströms slägtinge, den envise finn-vannen, general Adlercreuta. som blifvit så illa bemött i Åbo, och så äfven med prinsens enskilda vän, generalen grefve Wrede, hos hvilken missmodet i anledning af vårt nya system och de till en del ärfda böjelserna för Frankrike voro så öfvervägande, att han med en i öfrigt bruten helsa anhöll om sitt afsked, hvilket till prinsens stora ledsnad beviljades i September 1812. Efter kronprinsens återkomst bedrefvos Sveriges krigsrustningar med ökad fart. Det blef fråga mot hvilken del af Danmark (hvarmed Sverge ännu befann sig djupaste fred, till hvilkens brytande Danmark icke gifvit den minSta anledning) anfallet i och för eröfringen af Norge borde rigtas. Wrede yrkade på anfall mot Seeland, hvilken mening hyllades af kronprinsen och äfven biträddes af Adlercreutz. Adlersparre, som tviflade på att de utlofvade 35,000 man ryska hjelptrupper nånsin skulle anlända, påyrkade direkt anfall på Norge. Resultatet blef att hären fördelades i tvenne armåer, den ena af 28,000 man, under kronprinsens eget befäl, beståmd att agera mot Seeland; den andra af 15,000 man, under fältmarskalken grefve Essen, ägde att försvara vestra gränsen mot Norge samt efter. omständigheterna gå anfallsvis till väga. Alla dessa anordningar framkallade en liten notvexling med Preussen, hvilken man genast insåg vara ett spegelfäkteri. Under tiden väntade kronprinsen med otålighet underrättelser från kejsar Alexander. Ännu d. 18 Sept. hördes ingenting af. Detta väckte uppmärksam het och oro, dem kronprinsen dock: gjorde sig all möda att stilla. Emellertid bedrefvos underhandingar med England, då kronprinsen redan börjat blifvit betänkt på, att med Englands hjelp bemäktiga sig Norge, om de ryska hjelptrupperna icke infunno sig, en afsigt, hvars uppnående kronprinsen trodde sig underlätta, derigenom att han upplyste engelska ) Se längre fram om de utgifter kronprinsen hade till personer i en ganska hög samhällssetällnino !4