Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1855, sida 1

skrackelse, störtade han ester Cranou, som han sattade om lifvet, i samma ögonblick som denne ämnade springa igenom senstret. Slalven försökte att lösgöra sig, men Launay släppte ej sitt tag, och en häftig brottning började dem emellan. Denna slutade med Pierres fall, som, naken och försvagad, ej länge kunde göra motstånd. — Du ser att du ej är den starkare, sade läkaren under det han hårdare tilltryckte knaet, hvarmed han sasthöll honom under sig; du skall ej rädda dig utan min vilja. Cranou gjorde ännu några ansträngningar; men, märkande att de voro fåfänga, uppgaf han allt motstånd. — Låt mig fly, i Guds namn! herr Launay, yttrade han med en bönfallande röst; hvad angår er min flykt! ni är alls icke ålagd att vakta mig. — Jag är det under din sjukdom. Hvad skulle man säga om en läkare, som lät sina döda taga till flykten? — Man skall ej få veta det; och dessutom kan man ej göra er någonting. O! jag besvär er derom, herr Launay, min bäste herr Launay, låt mig rädda mig, låt mig komma ut! — Det är omöjligt. Slafven gjorde en ny ansträngning för att