vidrört lasten uti sina resonnemanger, men utan att hafva invigt sig deruti genom praktik; fastän hans vilja var vacklande, afskydde han dock alltid det onda; det hade till och med kanhända ej behöfts mer än en viss ädel riktning gifven åt denna oroliga själ, en from känsla kastad uti detta tomma hjerta, för att återupplifva hans döende dygd. Launays själ var likasom en farkost som väntar på vinden för att utbreda sina segel, lika färdig att styra kosan rätt framåt, som ock att lofvera uti slingrande bugter, En farlig ställning, till hvilken de fleste menniskor, hos hvilka själens herravälde öfver materien ej blifvit tillräckligt stadgadt. komma, och som, slämtande under sinnlighetens retelser, alltid behöfva sörskansa sig mot ett uppror emot pligten. Redan länge hade Launay öfverlemnat sig åt dessa tankar, hvars hufvudföremål vi sökt framställa, då en sjnkvaktare kom att ryckå honom derutur, genom att uuderrätta honom att nummer sju var död. Den unge läkaren lemnade fönstret ogerna och som det tycktes med en viss saknad. Han riktade sina steg tvers igenom de båda raderna af sängar, till det nummer som blifvit utmärkt för honom, ty på ett hospital har en sjuk intet namn; den enda sak, som man känner och som man vårdar, det är sängen; menniskan, som befin