Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1855, sida 1

— Lugn som vanligt be sina sjukbesök. Louis befann sig på sin kammare. Han hade packat in sina saker och slutat öfriga små förberedelser till sin resa. Han skref, och känslor, som han förgalves sökte qvasva, förde hans penna. Plötsligt hörde han steg i trappan. Fruktande, att det var hans far, som kom att störa den ljufva smärtan af de sista ögonblick, gaf sig doktorn ut på han tillbragte i barndomshemmet, steg han upp, för att rigla dörren, men denna öppnades hastigt på vid gafvel, och Olympe, andtruten och blossande af ansträngning och rörelse, sted framför honom på tröskeln. — Ni här! ropade Louis, som kände sina knän svigta och fruktade att dö eller blifva vansinnig. — Ja, det är jag, som kommer, för att sägå er, att jag reser med er, om ni reser; men ni kan icke öfvergifva mig så! — Hvem har underrättat er — — Sak samma hvem! Hör Louis, det är icke mer en påtient, det är er vänninna, er syster, er . . . (ol vägra mig ej detta namn!) er maka, som besvär er stanna och höra henne. . — O, — hvilka ord! Men det är omsj