Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1855, sida 2

gresvinnan, i hvars hjerta gubbens djupa blickar läste allt tydligare. — Hans lemmar äro visserligen oskadade, men hans sjalstillstånd! ... Min fru, han vill öfverlemna sig i rättvisans händer. — Min Gud! Louis inför domstol! .. Louis måhända dömd till ett grymt vanarande strafl! ... Doktor! Louis måste gömma sig . . måste fly.. fly genast härifrån! — Fly! Ja, att fly och lemna oss, för att aldrig mer återvända, det är just hans ifrigaste önskan, den otacksamme. — Huru? stammade Olympe; — jag förstår er ej. — Det är mycket enkelt. Louis är en hederlig karl. Han har straffat herr de Solignac och vill nu straffa sig sjelf. Då han räddade ert lif och besegrade en sjukdom, om hvars natur jag bekänner, att jag sjelf misstog mig — då han gjorde detta, anade han väl ej, alt hans omsorg om er en dag skulle tillräcknas honom såsom ett brott . .. Men för tusan! hvarför skall också en patient ha sådane ögon som ni? Louis vill härifrån, just för de der farliga ögonen, som han till sin olycka studerat alltför grundligt. (Forts.)