Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1855, sida 1

— Håll nu, min herre! Ni har förolämpat oss tillräckligt, och om ni ej är en feg usling, så skall ni ge mig upprättelse. — Ni menar, vi skola slåss . . . med piller kanske? Nej tack, aldrig, min herre! — Eländige! Louis ville kasta sig öfver de Solignac, men doktorns torra hand höll hans arm tillbaka, och de Solignac skyndade ut, slående dörren igen efter sig, så att hela huset darrade. Louis krafter voro uttömda. Han lutade handen i hulvudet och grät. Doktorn, stödd mot kaminen, och till utseendet så känslolös och sluten, som om han stått bredvid en li. dande patient, betraktade honom och väntade, tilldess krisen var ölver. — O, min far, min far! sade Louis slutligen; — är det er, man vågar så behandla! — Ja väl, min gosse, men hvad betyder det? Du är för hastig i vandningarne! Hvarför blandade du dig i denhär affären? De Solignac är en galning, och då du nu hindrade honcm slå mig, funderar han nog på någon annan hamnd. Man bör aldrig hjelpa sina fiender att uppfinna planer. Bahl man dör ju icke af en örfil .. En annan gång, min gosse, skall du låta mig sjelf sörja för upprätthållandet af min värdighet.