Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1855, sida 1

(lnsåndly Tankar i Brödfrågan. En, som det tycks, epidemisk upploppssarsot af så grof och materialistisk natur, att mången kanske tror att den blott kan uppstå i björnarnes land, har yppats i åtskilliga af våra provinsstäder och gifvit tidningspressen anledning att uppträda som läkare och med kategoriska sifferuppgifter bevisa att den nöd arbetarne klaga öfver är illusorisk, då deras inkomster stå i ett lyckligt förhållande till deras utgifter. Då dessa sifferuppgifter ej blifvit vederlagde, vilja vi antaga att emötisterna Jupit i ogjordt väder och att icke ens den gamla, men i tillämpningen vådliga satsen: nöden har ingen lag kan landa deras sjelfrådiga beteende mot spanmåls och wiktuali-prcducenterna till ursakt. Man månne det ej gifves andra, hvilka den dyra tiden verkligen tvungit att göra bekantskap med den lagen upphäfvande nöden? Såsom sådana har man anfört embetsmännen — neml. de, hvilkas inkomster ej bero af spanmålspriserna. Men ins. vill ej uppehålla sig vid deras genom den oproportionerliga lönefördelningen visserligen ofta ganska beklagliga ställning, emedan deras sak dagligen och stundligen föres af pennor och tungor, som äro vida mäktigare och skickligare än hans att utverka en önskvärd förändring i dessa törhållanden. Men statskroppen kan vara lidande, äfven om dess hufvud — styrelsen, om dess begge hander — jordbruks-och arbetsklasserne, samt om några af dess inre organer — embetsmännen, befinna sig i högönsklig valmäga. Det onda,