Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1855, sida 1

mötes med tröst och belöning. Han bad Gud om stöd och ledning på den svåra bana, han hade att vandra, och gjorde det löfte, att om han triumferade öfver sin sar, helga sig åt Herrans tjenst, låta ikläda sig presterlig skrud och vara död för verlden. Det var ett ofördersvadt hjertas rörande löfte, som afgass utan en tanke på det oförnustiga uti att förelägga Gud vilkor. Detta sinnestillstånd varade nära en timma. När Louis lemnade kyrkan, höll solen på att gå ned, och dess sista strålar spridde öfver det höstliga landskapet en mild belysning. Det var, som om naturen höjt en lofsång till sin skapare: från falten och trådgärdarne uppstego ljufva vällukter, husen glänste såsom förgylda, vinden susade lent i trädens kronor och från ladugårdarne hördes husdjurens råmande, som här bland de tusen stämmorna i naturens stora symfoni ljöd i harmoniskt accord med det hela. I naturens leende skönhet läste Louis ett svar från himmelen. De dystra aningarne och dödsfantasierna kunde ej trifvas under en så blå himmel: de flydde med de fogelskaror, som sväfvade bort genom rymden. — Det är omöjligt, att ett sådant brott kan blifva föröfvadt, när Gud är så god, tänkte Louis och återvände, om icke tröstad, så åtminstone styrkt och lugnad.