Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1855, sida 1

— —— — höga embetsmannen, utan äfven regeringen och konungen sjelf, i hvars synnerliga gunst Baron G. står, som trässa; utaf detta slag, och så mycket kännbarare, som votering ägde rum och beslutet fattades med betydlig pluralitet. Denna i sitt slag alldeles egna opinionsyttring ådagalägger för regeringen på ett förfärligt sätt hvad allmänheten tänker om hennes högsta organer. Men hvad hjelper det? Baron G. sitter säkerligen qvar på sin plats och i fortfarande åtnjutande utaf samma particuliera förtroende och ynnest hos H. M. Konungen som förr. Sedan Svenska Tidningen under loppet af sommaren infört äfven utur 6:te delen af Bergman-Schinkelska Minnena (Carl Johan och hans tid) en mängd intressanta utdrag, utan att mot arbetet anföra ringaste klander och hvarken yttra hut eller schö, som man säger, så öfverraskas tidningens lasare i dag af ett ordentligt thordönsslag. Öfverste Hazelius sätter sig nemligen ytterst förgrymmad till doms öfver denna del utaf minnena och afkunnar utan någon föregående undersökning en ordentlig dödsdom öfver densamma, med förklaring: ralt det år den mest osvenska bok som sett dagsljuset sedan 1809 Stackars Magister Bergman, den beskedlige redaktören utaf Minnena, som menat så hjertligen vål. Hvad skall han nu säga och huru skall han blifva till mods? Och när han, förr än arbetet trycktes, iakttagit den skyldiga grannlagenheten att inskicka detsamma till allrahögsta ort för att låta det undergå censur — hvilket lärer vara alldeles säkert — och endast offentliggjort det sådant han det derifrån återfått; månne han ej då åtminstone från ett dylikt håll som Svenska Tidningen och öfverste Hazelius, bordt gå fri från till den grad hårda tillmälen. Men låt oss titta litet närmare på saken och se till, hvilken det i sjelfva verket är som träffas af dödsdomen. Jag tror icke att det är magister Bergman, utan att herr Hazelius, som det ofta händer dem som förifra sig, råkat med sitt slag att träffa någon som han alldeles icke velat träffa. De partier af Minnena, som utan all fråga mest upprört alla svenska sinnen och i högsta grad gjort ond blod, som det heter, hvilka äro de? Samtalet emellan Carl Johan och Czernicheff på Stockholms slott, och samtalen emellan Carl Johan och kejsar Alexander i Åbo, hvilka, som , noga är att märka, passera de emellan fyra ögon, och dem således ingen annan än Carl Johan sjelf upptecknat, och hvilka han också, jemte åtskilliga andra stäl len, enligt hvad kändt är, dikterat för sin ad jutant, numera öfverste Schinkel. Det är följaktligen Carl Johans egna minnesanteckningar, dem han ville skulle komma til samtidens och efterverldens kännedom just i de ordalag han sjelf användt, som herr Hazelius kallar: den mest osvenska bak som sett dagsljuset sedan 1809-111 Hr öfversten lofvar emedlertid en utförliga re kritik. Måtte hin hålla sitt löfte. Han är välkommen. Ju mera skriftvexlingen och belysningarne öfver Carl Johans regering ökas, desto närmare rycker ljuset äfven den tid som nu är, der det allramest tarfvas. Tidsrymden ifrån 1844 till 1856 är för oss vida viet gare än tidskiftet från 1810 till den 8 Mars 1844. För den invändning emot Familjfördragets giltighet, hvilken hr öfversten tills vi sare uppställer och i en mycket hög ton, beder jag Er taga Er till vara. Invändningen är väl gjord, men en verklig bevisning saknas ännu helt och hållet. Och utaf hr öfverstens specimina under riksdagen 1854, då han, när det gälde kreditiverna, manövrerade ad libitum i Svenska Tidningen med stora ryska hårar i Osterbotten och Nyland, utsågade ryska slottan från Cronstadt. och såg en rysk arm6 antågande öfver ,det frusna Ålands haf, känner ni n.an1 ss ff 1.22 5 FR D 7 JA An