modan har ätskilligt för sig. Det är kändt att tidningspressen söljes med stort intresse; och de lyckade negoeiationerna med Folkrösten och Söndagsbladet, hvarigenom desse vunnos åt kamarillan, beredde hufvudsakligen polismästaren Bergmans befordran till landshöfdingeplatsen i Elfsborgs län emot hela statsrådets reservation. Emellertid kan det dock icke anföras att Friherrn gjort någon annan aqvisition åt kamarillan än af Crusenstolpes penna, huru mycket han än haft sina bemödanden osparda på andra håll, såsom jag i milt sednaste nämnde. i Huru angenäma friherre Bondes bona olficia för opinionstidningen än må vara för den allenastyrande viljan, så tror jag likväl det bevisa mycken kortsynthet och ej mindre förhastande när derpå slutföljder byggas, att han verkligen åtnjuter inflytelse och kredit, såsom man i de högtförnäma kretsarne tror. Jag för min del håller oförgripligen före att förhållandet är långtifrån sådant, och att man på högsta ort endast använder friherren som medel till de ändamål för hvilka man finner honom kunna vara nyttig, alldenstund han sjelf är redobogen att låta nyttja sig. Men emellan ett sådant förhållande och verkligt förtroende är alståndet himmelsvidt, och tror friherren sjelf på ett dylikt förtroende, så är min öfvertygelse att han är lurad likasom flera blifvit före honom, hvilka ojemförligt mer än han haft skäl att i slikt hänseende göra sig ilJusioner, såsom t. ex. friherrarne Nordin och Sprengporten längre tillbaka, statsrådet Wiern sedermera, och sednast statsrådet Sandströmer, på hvilka samtliga liknelsen om det bortkastade citronskalet äger full tillämpning. bermed vill jag dock icke hafva sagt att ej friberren i närvarande politiska konjunktur kan med framgång aspirera till en taburett och till andra högre så kallade sörtroendeembeten, för hvilken upphöjelse alltsedan 1844 verkligt förtro: ende aldrig kommit i fråga utan endast att man i ett eller annat hänseende ansetts för tillfället användbar för allenastyrelsens systemäl. Jeg är tvertom öfvertygad att utsigterna nu äro för baron Bonde ganska gynnsamma, men utaf skäl som gifvas mig vid hand af en långvarig noggrann observation på den taktik som den allenastyrande politiken oafbrutet följt nu i elsva år. Denna taktik eller strategie hor från början ihärdigt fullföljt den planen att amortera den fordna liberala oppositionen på riddarhuset och hindra denna att åter formera sig; och framför allt har man varit rädd för att grefve C. H Anckarsvärd och hans broder öfver ste Anckarsvärd, den sordna oppositionens heroer, åter skulle uppträda på riksdagarne, samt derför tagit sina mått och steg. Derifrån härleda sig löjtnant Gripenstedts (måg till öfverste Anckarsvärd) nog oväntade upphöjelse till statsråd, och major Anckarsvärds (en tredje broder till de förut nämnde) till öfverintendent; och jag befarar alldeles icke att misstaga mig då jag håller. före att haruti och icke i någon annan omständighet äfven ligger egentliga bevekelsegrunden till den stora ynnest och nåd hvarmed friherre Knut Bonde (en neveu både till grefve C. H. Anckarsvärd och till öfversten) hela tiden bortåt varit skenbart omfattad. Att dessa nådebevisningar, slösade på herrarne Anckarsvärds nära anhörige, utgjort det motivet som afhållit desse från att bevista de sednaste riksdagarne, hvarest, i fall de infunnit sig, de i följd af deras politiska principer och antecedentia omöjligen hade kunnat underlåta att uppträda i en vida skarpare opposition än någonsin förut, är jag långt ifrån att påstå, och försvarar mig uttryckligen mot att en sådan mening inlägges i mina ord; men att det är i den beräkningen man på högsta ort uppsökt herrarne Anckarsvärds slagtingar och gjort dem till nädens skötebarn, det lärer väl hvarje oförvillad inse och erkänna. I samma mohn rädslan tillvext för att en allvarsam opposition skall vid nästa riksdag uppträda på riddarhuset och gifva stöd och hållning, anseende och kraft åt oppositionen i borgareoch bondestånden, (och denna rädsla är i närvarande ögonblick större än man kan föreställa sig,) så stalles ock nådens deuxbattenter vidöppna för friherre Bonde, var säker på det, i fall höga vederbörande kunna göra sig förhoppning att dymedelst bereda sig en garanti det herrarne Anckarsvärd skola hålla sig beskedligt tysta och stills på sina gods. Det tyckes cck som friberre Bonde sjelf ingalunda skulle vara angelägen om att hans onkel, den gamle oppositionsanföraren, grefve C. H. Anckarsvärd åter skulle uppträda, hvarigenom Nådens sol för friherrn torde ansenligt förmörkas; ätminstone röjde en artikel i Ställningar och Förhällanden under sistförflutne riksdag utaf sri herrns adjutant, mycken ängslan derför, oct alla strängar, tjenliga att verka på grefvens vanitet, anslogos med mycket fin beräkning för att afhålla honom från riddarhncat