Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1855, sida 1

hoppning, inträdde Louis i slottet Men anblicken af Olympe kom honom att darra. Utsträckt i sin såtöj bredvid ett af salongens fönster, med armarna slappt nedhängande, läpparne bleka och halföppna och ögonen gasartadt stirrande, tycktes grefyinnans ande bafva lemnat sin hydda. En förfärlig ångest trängde som ett glödande jern genom den unge hikarens barm. Han kastade sig på knä bredvid grefvinnan, fattade hennes händer och hviskade med bönfallande röst: — Förlåtelse! ... Förlåtelse! Olympe spratt till, då ynglingens varma hand vidrörde hennes, och hans bedjande ord trängde till hennes öra. — Ah, är det ni, herr Louis! sade hon . Hon kunde ej fortsätta. Louis ringde häftigt. Han lät hemta alla möjliga bjertstyrkande medel och uppbjöd under en halstimmes tid alla vetenskapliga bjelpmedel, för att sprida lifsvärma i dessa herrliga, nu nästan stelnade lemmar och återkalla andan, som färdig att fly, fladdrade på de bleka läpparne. I den kraft, hvarmed han bestred döden dess sköna osler, röjde sig icke blott medlidande, utan en sublim vrede. Den eftergifvenhet, han visat i striden med sin far, betr.ktade han nu såsom ett mord. — Jag är en feg usling, sade han, hvar