Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1855, sida 1

ett sarligt ögonblick! Olympe betraktade Louis, den insigtsfulle, sköne ynglingen vid hennes sida. Hans vemodiga anletsdrag strålade af odödligt hopp. . . . Han var det, som förjagade dödens dimmor, lägrade sig kring henne ... i honom såg hon budbäraren om sin lefnadslycka, barndomsvannen, som återförde ungdomen och glädjen, hvilka med honom flytt från henne och hennes slot. Aldrig hade hon så innerligt som nu uppskattat den djupa blicken i Louis ögon, aldrig så tydliz st läst godheten, mannamodet och snillet på hans öppna panna, hans sinbildade lapper, i hela harmonien af hans anletsdrag. Den unge lakaren åter var med hela sitt väsen sastad vid sin mission. Han betrakte Olympe med konstnärens känsla, som afundsjnkt vakar öfver rätten till den skapelse, han sjelf framkallat, och ej vill, att en prosan hand skall fortsätta mästerverket af hans mejsel. Rosorna på dessa förut så bleka kinder har jag väckt till lif, . . detta leende har jag sramtrollat på bleknade läppar . allt det: ta smaktande behag ar mitt verk, tillhör mig. Louis hade aldrig skådat lakarekonstens gudin na, aldrig anat henne vara så skön och mild . han var öfvertygad, att Gud, för att serskilt inviga honom i hans kallelse, låtit honom möta denna öfverjordiska vänninna på det första steget af hans bana. Ackl ingendera af de