Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1855, sida 2

takt och en vis ådelhet i hållning böra anses oskiljaktiga från ett sådant ursprung. Denna upptäckt befriar oss ock från det gåne, som grannlagenheten ovillkorligen pålagt, derest man trott sig tala till en motståndare, hvilkens yttre ställning likamycket som hans personliga förhållande till den regent, hvars politik omtvistas, bjudit undfallenhet och återhållsamhet i uttryck. Såsom bekant besvarade Östgötha Correspondenten, mot hvilken Post Tidn:3 ins:e först vände sig, denne ins:es uppsats med en följd af historiska erinringar, hvilka vittnade att deras förs:e gjort sig val förtrogen med sitt ämne, hvadan också hans genmäle erhöll en högst bevisande kraft. I stället för att handla på samma sätt tillbaka, i st. f. att vederlägga denna O. C:ns historiska framställning mel nya data, tillbakavisar P.-T:ns ins:e dem med ett temligen djerft hån, talande om det virrvarr af högtsväfvande tankar, historiska fragmenter eller vrängda framställningar, hvarmed den (0. Corr.) söker förblinda sina lasare,; tillvitar Ö. C., att förargas öfver det han icke utan motsägelse och tillrättavisning får vilseleda de ädla känslor som, Himlen vare losvad, ännu finnas qvar inom Svenska bröst; talar ytterligare om tomheten i Ö. C:s långa kria, 0. s. v., allt på ett sätt, som vittnar att ins:n hastigt nedsjunkit från sin första tvungna position till den sfer, hvari han synes vara mera hemmastadd. I sjelfva saken har Ins:n egentligen endast vändt sig emot en punkt i Ö. C:s framställning, den punkt, som också torde vara den svagaste, men hvilken O. C. också framställt mera såsom liggande inom möjligheten on såsom någon visshet — den punkten nemligen, att Carl Johan möjligen kunnat medla fred mellan England och Frankrike, likaväl som han nu medlade densamma mellan England och Ryasland. P. T:s Ins:e tillbakavisar denna förmodan såsom mycket ensaldig. men gitter dock ej styrka detta sitt påstående med haliten så starka skäl, som Ö. C. andragit för sin förmodan. I sjelfva hufvudsaken — huruvida Carl Johan ej bordt föredraga alliansen med Frankrike framför den med Ryssland — anför P. T:s Ins:e denna gång två skäl, hvilka verkli gen äro icke blott enfaldigas, utan så svaga, att de synas vara tillg ipna såsom halmstrået af den drunknande. Det ena af dessa skäl är, att Napoleon aldrig hade någon allvarlig mening med sina propositioner till Sverge; det andra, att dessa propositioner innehöllos i en icke oundertecknad, således icke bindande not. I förra fallet yttrade Ins:n, såsom vi erinra oss, följande: Förblindad af sin gränslösa makt samt sina förvånande segrar, aktade Napoleon visserligen föga stater af avdra ordningen; men hans otvetydiga liknöjdhet för Sverges cooperation i det förestående kriget kom denna gårg särskildt af den säkra blick, hvarmed han genast insåg att Sverge ingenting asgö ande kunde ut rätta mot Englands och Rysslanus forenade makt. Det erfordras blott den mest ytliga kannedem om diplomatiska förhandlingar, för att genast inse, det ingen allvarlig mening fanns med Napoleons, af flera författare så högt uppskattade propositioner. Det har I:kväl af ÄMinnena blifvit klarligen upplyst, att Napoleon hade det fullaste allvar med sina propositioner till Sverge, sedan han plötsligt lärt sig inse sitt misstag att hafva från början försummat att försäkra sig om Rysslands båda yttersta flyglar: Turkiet och Sverge. Sedan han insett detta sitt misstag blefvo hans propositioner till den grad allvarliga, att han gjorde nästan allt, för att vinna både Sverge och dess kronprins på sin sida. Ins:ns yttrande i denna del saknar således all betydelse till dess han kan bestyrka det med något enda historiskt faktum. Vår Ins:s andra skäl framställdes sålunda: tHvarje underhandlings natur och utgång äro nem ligen beroende, icke blott af det afbandlade ämnets vigt eller de förespeglade fördelarnes beskaffenhet, utan af den säkerhet, som erbjudes genom fördragsmessigt åtsgua förbindelser eller åtrainstone de begsgnade fullmäktiges ställning och trovärdighet. — Nå väl, huru framställdes Napoleons ryktbara anbud år 1812? Svenska generalkonsuln i Paris, hr Sign-ul, affärdadas till Stockholm af hertigen af Bassano i början af Mars månad, med uppmaniog att Sverge med 30,000 man skulle anfalla Finland, så snart kriget på Kontiaenten utbröte, hvaremot Frankrike lofrade ej nedlägga vapen förr, än vi återtagit Finland. Inga subsidier, inga understöd af vapen eller annan materiel utlofvades, och dessa temligen snäft aslattade förslager innehöllos i en oundertecknad(!), således icke bindande note. Vid sin andra beskickning medförde Sizneul ingenting skriftligt; han hade blott att berätta att hertigen af Bassano yttrat, det Napoleon sagt honom att konungen ef Sverge sjelf på kartan kunde angifva den gräns han för Sverge fann mest lämplig emot Ryssland och att om Sverge uppriktigt förklarade sig mot England, samt med 40, 0 man anfoll Ryssland i samma Ögonblick kejsaren gick öfver Niemen, det skulle, utom åtskilliga besittningar i Tyskland, erhålla 6 millioner francs för de första krigsbebofven och sedan 1 mill. samma myat i månadea. Med rätta anmärker Afiorbladet häremot, att det ej tyckes vara skäl att tala om oundertecknade noter under försvaret för en konung, hvars val till svensk thronsöljare icke blott förbereddes, utan snart sagdt afyjordes på H a — A TV. PB 9 17