Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1855, sida 2

— ncQO—— —— — ——————————— ka den menskliga stoltheten, hade han utvecklat sitt snilles alla tillgångar, för stt dölja spåren efter sitt verk, och likväl behöfdes det blott några timmars förtroligt samtal mellan de begge unge, för att göra honom misstänkt för villfarelse, okunnighet och egensinniga fördomar. Louis kände nemligen en anklagelse af sådant art mot fadren höja sig i hans själ: den oinskränkta sonliga tron på sadrens ofelbarhet försvagades och qvarlemnade ett tomrum i hans hjerta. Louis anade, att det förestod ej blott en disharmoni, utan en allvarsam strid mellan dem båda. Ack! han visste ej, på hvilket ytterligt prof hans barnsliga känslor skulle ställas, med hvilket hjeltemod han måste väpna sig, för att bekämpa sin egen far I Klockan 6 öppnades dörren till salongen, och doktorr inträdde. Louis och Olympe hade återvändt dit. I den unge läkarens blickar lyste ett återsken af den innerliga öfvertygelsen, den känsla af sjelfuppoffring, som uppfyllde hans hjerta. Fru de Fouchy hvilade i sin fåtölj: hon var mindre blek än vanligt, och ett leende spelade på hennes läppar. Gulben förstod, hvad som tilldragit sig, men i hans yttre röjdes ej ett spår af den förfärliga ede, som kokade inom honom. Han blef kär något mer ironisk än förut: se der allt!