Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1855, sida 2

tionstiden af det arbetes sraniilet och qvalitet, som fordras att producera dem. XII. Som hvarje förbättring i arbetets qvalitet tenderar att minska den för producerandet af en vara erforderliga qvantitet arbete, blir det en följd, att den också minskar den qvantitet arbete, som kan erhållas i utbyte mot dylika redan samlade varor. XII. I den mån arbetet förbättras till sin qvalitet, tenderar derföre ständigt den qvantitet deraf, som i utbyte mot förefintligt kapital kan erbållas, att minskas. Kapitalets värde har en gräns i dess produktionskostnad. XIV. Då arbetaren sig till hjelp får begagna ett kapital, som icke är hans, gilver han dess egare en del af de varor, han derigenom blir i stånd att producera. XV. Den del, som han behåller för sig, kallas arbetslön, och den, som tillfaller kapitalets egare, kallas kapital-afkastning. XvI. Arbetslön är godtgörelsen för menskligt arbete — för användandet af skicklighet och förmåga. XVII. Kapital-askastning är ersättningen för begagnandet af ting, som halva bytesvärde. XVIII. Afkanning af rörelse är en förening af kapital-afkastning och arbetseller tillsyningslön. XIX. Då arbetets qvalitet står lågt, är produktionen ringa, samlas kapital med svårighet, och fordrar dess egare en stor andel af Produkten i ersättning för dess upplåtelse, XX. Under sådana förhållanden är det varubelopp, som blir att dela, ringa. Arbetarens andel deraf är ringa, och han har svårt att skaffa sig det nödvändiga. Kapitalistens andel är stor, men beloppet af varor är ringa, och derföre får han blott ett ringa belopp af lisvets nödvandighetsartiklar och njutningsme del i ersättning sör begagnandet af ett kapital, som kostat mycket arbete att producera. XXI. Beloppet af de varor, som finnas att tillbyta sig, är ringa, hvarjemte både arbetaren och kapitalisten nödgas läta köpmannen behålla en stor andel såsom askaatning af rörelse, hvarige nom sålunda deras förmåga alt förse sig med lifvets nödvändighetsorliklar och njutningsmedel i hög grad förminskas. XXII. I den mån arbetet förbättras till sin qvalitet, blifver det mera produktivt, samlas kapital med mindre arbetskostnad, och kan dess egare ej sordra en så stor andel af produkten såsom ersättning för dess upplåtelse. XXIII. Med hvarje förbättring i arbetets qvalitet ökas det varubelopp, som blir att dela. Denna ökade produktion åtföljes å arbetarens sida af förmåga att för sig taga en allt större andel af de varor, som producerats. Hans tillstånd förbättras derigenom oupphörligt. XXIV. Enuru kapitalistens andel ständigt minskas, i den mån arbetets produktivitet ökas, gifver dock denna minskade andel honom ett städse växande belopp af varor, hvarigenom han blir i tillfälle att öka sin förbrukning, på samma gång han hastigt ökar sitt kapital. Under det sålunda lättheten att samla ständigt ökas, faller stådse räntefoten eller minskas kspital-askastnings-andelen, på samma gång det varubelopp, som egaren erhåller i ersättning för upplåtelsen af sitt kapital, lika oaflåtligt åkus. XXV. Det varubelopp, som finnes att tillbyta sig, ökas hastigt, och köpmannen blir i stånd att erhålla en städse ökad afkastning af sin rörelse, under det hans andel af de genom hans händer gående varor städse förminskas. Både kapitalisten och arbetaren blifsa följakligen i stånd att få allt mera och mera af lisvets beqvämligheter och njutningsmedel i utbyte mot sina produkter. XXVI. kapitalistens och arbetarens intressen stå sålunda med hvarandra i fullkomlig harmoni, då beggedera draga fördel af hvarje mått och steg, som tenderar att underlätta kapitalets tillväxt och göra arbetet produktivt, under det hvarje mått och stg. som tenderar att frembringa ett motsatt förhäl lande, skadar dem begge. XXVII. För verlden i stort gälla samma la gar, som gälla för den enskilde arbetaren occh kapitalisten eller för hvarje ett samhälle