444 4141110 BV, 4 47 4417 101 UC SOTO qvartett, hvarpå till slut följde en choral, som söts med en fuga Hallelujah. Härefter utfördes predikan af församlingens rabbin. Dr Heinemann, samt derefter, sedan ånyo en cho rel bifvit afsjungen, invigningsbönen, atvenledes af Dr Heinemannn. Invigningsfesten slutade med en choral, hvarunder afsjöngos följande verser ur församlingens nya psalmbok: 1. Gud bor i jus! Upp, Honom sjung, o Israel! Til! flonom lyft i dag dia själ! Han skydda skall siu nya bus. Han heter än De frommas vän, Är än den svages kraft och ljus. 2. Gud bor i ljus! . Han väpnar herrligt med sin nåd, Han viger in i sina råd Dem, som Hans lära breda ut. Haf mod och tröst, Lyd Herrans röst! Hans sanning segra skall till slut. Denna ovanliga högtid!ighet kunde ej undgå att göra ett ganska djupt och underbart intryck på de närvarande, såväl medlemmar som icke-medlemmar af den Mosaiska församlingen. De förra måste finna det glädjande och upplyftande att se sitt nya vackra andaktsrum invigt, till hugnad och uppbyggelse för sig sjelfva och efterkommande; de sednare kunde ej utan vördnad betrakta denna tusenäriga tradi tion, som, eburu uti något förändrade former, dock ännu troget bevarar det gamla Israels gudstjenst och heliga minnen. Det utgjorde ock i sanning ett glädjande bevis på en mera upphöjd och sördomsfri tidsanda, att finna bekännarne af olika läror här i endrået samlade, med i hvarje väsen tydligt uttryckt aktning för hvsrandras öfvertygelse. Musiken till invigningsfesten var komponerad af vår skicklige musiker, direktör Czapek, som blifvit antagen till orgelnist vid Mosaiska församlingen, hvilken dermed visat ett helt annat drag af religiös tolerans än Götheborgs konsistorium, i hvars tanke det icke gick an alt br Czapek, såsom katholik, var sånglärare för skolungdomen. I dag har Gudstjenst, efter ny ritual, med kortare Thora-lasning och till en del sorsvenskade böner samt svensk psalmsång, blifvit hållen i den nya kyrkan, dervid predikan utförts af skolläraren mag. Henriques, hvilken blifvit anställd till församlingens andre predikant. Vi Iyckönska den Mosaiska församlingen icke blott till dess nya, utmärkt vackra kyrka, utan ock till den förändrade anordningen i dess Gudstjenst, deri man synes hafva lyckligt löst uppgiften, att förena den närvarande tidens och det nu lefvande slägtets fordringar på en Gudstjenst, i hvilken hvar man kan med sann andakt deltaga, med traditionens anspråk på bevarande af allt, som utgör den urgamla mosaiska religionens egendomlighet. Troligt är väl dock, att åtskilligt af hvad som ännu blifvit bibehållet af de gamla formerna, kommer att i en framtid förändras, men likväl är ett stort och nyttigt steg taget för det närvarande. Vi lyckönska slutligen den mosaiska sörsamlingen, att äga inom sig så många medlemmar, genom hvilkas frikostighet det blifvit församlingen måjlgt att utföra en sådan byggnad, som den nya synagogan, och hvilka, genom sådana bandlingar, skola ännu mera bidraga att öka aktningen både för dem sjelfva och deras trosförvandter, samt dymedelst utplåna alla lemningar af de medeltidsfördomar, som ännu, vederbörligen understödde af naringsafund, kunna råda emot bekännarne af den tro, utur hvars sköte vår egen religion är utgången. De sednaste utnamningarne af chef för fångstyrelsen, underståthållare och polismästare hafva föranledt åtskilliga anmärkningar inom hufvudstadens tidningar. Märkvärdigt nog är det endast Svenska Tidningen, som klandrar hr Såråles utnämning till den förstnämnda vigtiga befattningen. Sv. Tidn:n anmärker nemligen med rät:a det beklagliga i tillvaron af de ohånda skål, hvilka förmått att vid befordran tili general-direktörs-embetet för fångelser och arbetsinrättningar förbigå en man med det hufvud, den skicklighet, de kunskaper, förenade med så långvarig tjenst inom verket, med deraf följande kännedom om slla dess förhållanden, som hr Cederschiöldb. Han besitter derjemte, tillägger Sv. Tidn:n, en egenskap, som icke ar likgiltig på högre administrativa platser, nemligen att vara en al Riddarhusets förnämsta parlamentariska talanger, en egenskap, som regeringen olta visat sig värdera, stundom så mycket frukta, att den blifvit ett af belordringsskälen, och, om vi ej misstaga oss, för få år sedan ersatte frånvaron af alla andra. Vid dessa anmärkningar, tyckes Sv. Tidn:n 77