Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1855, sida 2

(1 11 PERS PGP, ( att den enda tvistepunkt emellan solken skall bli den att afgära, hvilken som skall göra de hastigaste framstegen i dessa fredliga konster, som tendera att öka lifvets trefnad och behag för alla delar af det menskliga slagtet. XXX. Önskan att förbättra sitt tillstånd drifver menniskan att söka sina medmenniskors hjelp och samverkan. XXXI. I samhällets barndom nodgar henne bristen på kapital att för fyllandet af lifvets nödvändiga behof bero af tillegnandet af de artiklar, som naturen utan menniskans tillhjelp producerar, och hon är nödsakad att ströfva öfver vidsträckta jordrymder för att få hvad som fordras att uppehålla lifvet, Hon tillitar uteslutande den bättre jorden. XXXII. Hon nödgas derföre lefva skild från sina medmenniskor eller förbinda sig med dem i mycket små samfund. — Befolkningen är följaktligen glest kringströdd öfver jorden. Bördig jord finnes i öfverflöd, men hon saknar medel att göra den produkiiv. XXXIII. Gynnar henne lyckan vid sökandet efter föda, eger hon dock icke medel att transportera eller förvara hvad hon ej behöfver för sin omedelbara förbrukning. Hennes lif är derföre en ständig vexling emellan öfverflöd och nöd. Hon är fattig och beklagansvärd. XXXIV. Så snart hon börjat samla kapital, får hon förmåga att söka sitt uppehälle på den sämre jorden. Hon finner, att en mindre sträcka kan förse henne med hennes behof, och hon blifver i stånd att närma sig sina medmenniskor, att förena sig med dem om arbetets fördelning och att derigenom vinna deras samverkan, hvarigenom allas arbete göres mera produktivt. XXÅ Hennes verktyg äro emellertid ännu ofullkomliga, och hon nödgas rispa ytan af ett stort fält, för att erhålla hvad som är nödvändigt för hennes uppehälle. Ösverskottet öfver hvad hon har af nöden för egen förbrukning är ringa, och nästan hela samhällets arbetskraft erfordras till anskaf fandet af födoämnen, hvarigenom få återstå för försärdigandet af kläder, byggandet af hus eller producerandet af andra medel för lifvets trefnad. Hennes tillstånd har förbättrats, men hon är ännn fattig och beklagans värd. XXXVI. Allt som hon samlar mera kapital, upptager hon ännu sämre jord, och med hvarje sådant steg finner hon det lättare att af en mindre jordrymd erhålla lilvets förnödenheter; hon blifver derigenom i stånd att dagligen mer och mer närma sig sina medmenniskor och att med dem mer och mer samverka, genom hvilken samverkan hennes arbete dagligen göres mer och mer produktivt. Denna ökade lätthet att erhålla lissmedel gör, att den för producerandet af födoämnen erforderliga andel af befolkningen ständigt minskas, och säiter en städse ökad andel deraf i stånd att egna sig åt producerandet af kläder, boningar och andra medel för lifvets trefnad. XXXVII I den mån kapitalet ökas, blir sälunda befolkningen tätare, äfvensom den säm re jorden, med städse ökad arbetsafkastning, kommer under bruk. Menniskorna blifva i stånd att draga fördel af sina grannars samverkan, och milda seder och ett godt förstånd träda i stället för den forna vildheten och plundringslusten. Fattigdom och elände försvinna så småningom, och i deras ställe träda välbefinnande och tresnad. Arbetet blir efterhand mindre svårt och den qvantitet deraf, som fordras för anskaffandet af lissmedel, minskas, hvarigenom hon blir i tillfälle att egna mera tid åt odlandet af sina andliga förmögenheter. Hennes sedliga förbättring håller jemna steg med den, som eger rum i hennes fysiska tillstånd, och så lunda träda civilisationens dygder i stället för det vilda lifvets laster. Carey tillägger.