-Öresunds-Postenssydnaste Aemairer öfver den förslutna veckan åro ord och inga visor. De lyda sålunda: Hvad skola vi göra med kung Bomha? Något må der ju ske. Med ondo, om ej med godo. Derom äro dock alla eniga, att på detta vis kan det icke gerna fortgå. Alt han är en skandal för monarkien, en vanara för Europa, för hela den civiliserade verl sen, detta är ett axiom. Skall man insatta honom på ett därhus eller slå honom ihjel? Ett tredje synes knappast gisvas. Det har visserligen varit ett ögonblick sogdt, att den sista kabinettsforandringen i Neapel ondtligen skulle lemna någon utsrgt till ett annat sakernas tillstånd. Efter allt, hvad sednast blifvit upplyst, är detta en illusion. Systemet fortfar all vara precist detsamma, och de personalförandringar, som skett, torde, när allt kommer omkring, vara snarare till det sämre än till något verkligt bättre, jag vill icka säga så mycket som: i konstitutionell mening, men helt enkelt i mensklig. Alltså! Polistyrannicet står i dag som i går med piskan lyftad öfver hvarje neapolitansk medborgares rygg, spioneriet trippar på sin post vid hvarje dörr, och 15,000 lejda schweizare ligga med skarpladdade reffelbössor på lur för att vid första höga vink låta det gå löst emot kung Ferdinands älskade undersöåter.Det skall blifva för framtidens historieskrifvare en hård nöt att knäcka, det att någorlunda skapligt tillvägabringa en förklaring, huru sådant varit möjligt i Europa, ännu i midten af det nittonde århundradet. Och jag fruktar man svårligen dervid skall kunna komma till annat resultat, än det, att om vissa furstar ännu vid denna epok af vår tidräkning varit vidunder af afskum, vissa f.lk icke mindre varit några eländiga stackare. Det är denna sanning, som tyvärr måste litet emellanåt uttryckligen upprepas och förkunnas kring gator och torg, och trumpetas i öronen på menskligheten. att om mängenstades i verlden det går uselt till och öfvas nedrigt våld från de maktegandes sida, och förrådas stora och heliga intressen, och bortfuskas de vigtigaste saker, och trampas under fötterna förpligtelser och eder, och såras de ömtåligaste känslor, så är felet ofta lika mycket nationernas som deras furstars. Att mycket sker, som det sker, är illa nog; men att det kan ske är ofta ännu sämre. Och detta sista hafva folken sjelfva på sitt samvete. Folken sjelfva, som sofva, då de borde vaka, som sitta med armarne i kors, då de borde verka, som splittra sig i oenighet och småaktighet, då de borde hålla samman till en gemensam kraftansträngning, som hafva sin varelse i kryddboneseri och späckhökeri och kälkborgeri, då de borde visa en allmän anda och taga staten om hand, som krypa fegt bakom disken eller pulpeten, då de borde stå fram som män för sig med öppen panna, som sätta