för honom, då ölverlemnade han sig åt sitt bjertas rörelser och tänkte på medel att bota detta osynliga moraliska onda. En själ af eld i en hydda af marmor, skulle han blifvit skald, om han ej tänkt alt vara läkare. Vetenskapen hade, långt ifrån att afkyla honom, ryckt honom med sig till de höjder, som han ej mer skulle öfvergifva. Hsn hade tidigt förlorat sin mor, till hvars dygder han blef arftagare, och koncentrerade sedandess hela styrkan af sin kärlek på den öfverlefvande af sina föräldrar. Doktor Cret hade ända till detta ögonblick varit föremålet för en verklig dyrkan. Ingen hade i Louis ögon öfvertrassat den gamle byläkaren i kunskaper, ömhet och hederliga tänkesätt. Återseendet var derför förenadt med oroande förebud. Han återfann ej i sin far den fördragsamme, oselbare läraren, utan en af högmod öfver sin praktiska skicklighet uppblåst person med en spotsk, nästan hård yta, som förnekade faderskänslan, hånade detta varma hjertas drömmar och skröt med en andlig torrhet, som möjligen var någonting mer än lätsad. Louis gret bittert. Han skulle svårligen kunnat angifva ett skäl derför, men hans förtviflan härledde sig från en ofelbar instinkt: det var hans barnsliga kärleks siareblick, som upptäckte den afgrund, som förr eller sednare