Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1855, sida 1

och besann sig ensam, kastade sig den stackars gossen på en stol och utbrast i tärar. Ack, de tårar, som utsjutas af en tjugoårig yngling, äro på en gång de smärtsammaste och Jljufvaste, som glanst i ett öga! .. De komma hans år och hans förstånd att blygas, men utgöra dock en tröst på vägen från barndomen till mannaåren .. De äro stora, brannande, dessa den tjugoårige ynglingens tårar, de äro stundom srampressade af vreden och aftorkas med knuten hand; — men hvem längtar ej sedan tillbaka till dem? hvem vill ej åter genomlelva de känslor af ädel gramelse, som framtvingat dem ur deras källa? Louis var en af dessa naturer, som ingenting kan afskräcka från att älska, och som genom hela lifvet bibehåller illusionerna och detta barnsliga behof af hyllning och karleksbevis, som utgör ett drag hos den tidigare ungdomen. Stolt och iskall till ytan, smälte han vid den första strålen från ett vänligt öga. Stoiskt härdad mot hopens oförrätter, kande han sig svag i de strider, hvaruti hans hjerta deltog. Utan att darra, kladde han skott i en vanlig duell; men öfver en väns hårdhet fallde ban tårar. Läkare af kallelse, skyggade han ej tillbaka för den menskliga svaghetens vederstyggligheter; men om den sjuke etter intagningen eller förbindningen bigtade sin själ