Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1855, sida 1

En tystnad uppstod efter detta samtal. Louis log sorgligt. I botten på sin faders skam märkte han ett frö till söndring. Han hade lemnat Paris med en slags sonlig ängslan; har hade sagt till sig sjelf, att han på så lång tic icke omfamnat denne så kalle och kärfve lä kare, hvars drag genom afståndet syntes honom mildare; han hade blifvit frestad att låta väl signa och inviga sig af sin fader, innan har började sitt apostla-embete. I sitt lilla rum latinska qvarteret hängaf han sig åt dessa, fö alla ärelystna naturbarn egendomliga, passio nerade monologer. Han drömde sig hela verlden botad; han hyste för vetenskapen den na på en gång så sublima och enfaldiga ridderliga och jungfruliga kärlek, som skapar an: tingen snillen eller oduglingar; och i den stund, då hans förhoppningar, hans hänförelse oc! hans eröfringslust som lifligast upprört honom, hade han kännt en af ungdomens sista tårar droppa ur sina ögon; hade, vid tanken på sin fader, åter funnit sig svag som ett lit barn, och för några dagars förtrolizhet och varma omsamningar flytt från Paris till sadernehuset. Ack! Ack! det gitves i sönernes för. hållande till fåderne en olycksdiger och sarlis stund, som kräfver mycket mod och förnuf å de sednares sida och mycken manlighet 8 de forres!