Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1855, sida 1

om den dyra tiden och några dermed sammanhang ägande omständigheter. Ett ord till de llnhandnedlemmarne af handtverksoch arbetsklasserna. (Slut fr. föreg. N:r.) Låtom oss nu betrakta det vanliga förhållandet med arbetaren i ståderna. Enligt hvad trovärdiga personer uppgifvit, erhöll t. ex. en mureri-arbetare för få år tillbaka här i Götheborg 1: 12, 1: 24 a 1: 36 om dagen; under det i närvarande stund ingen duglig dylik arbetare nöjer sig med mindre än 2: 24; de flesta erhålla ända till 3 rdr. Då arbetsdagarne för detta slags arbetare ej kunna beräknas mer än till 200 på året, så utgör den ökade inkomsten nu mer än förr 200 å 250 rdr. Vi antaga att en sådan man har äfven hustru och tvenne barn att försörja. Ofverhufvudtaget uppgingo fordom för en sådan familj lifsmedlen till I rdr rgs om dagen, men uppgår nu till 1: 24, hvarigenom på året uppstår en skillnad af 180 rdr. TIllagges så för ved och bostad en ökad kostnad af 20 rdr, blir s:an 200, eller ungefärl. samma belopp, hvarmed inkomsterna stigit. En sådan arbetares ställning skulle således nu vara densamma som fordom, hvarken bättre eller sämre. Detta gäller likväl en man med samilj och hvars hustru icke kan förtjena något, hvilken naturligtvis måste tyngre känna den dyra tiden än den ensamme arbetaren. I samma kathegori som mureri-arbetare befinna sig en stor mängd andra arbetare, såsom klampare, bärare m. m. Härmed hafva vi ej velat säga, att icke många arbetare, hvilkas inkomster icke stigit i samma mån som lefnadskostnaderna, kunna tungt känna den dyra tiden, men de utgöra ganska säkert ett underordnadt autal emot dem, som af samma tid hafva icke blott intet mehn, utan tvertom fördel. Detsamma gäller äfven om den sjelfständige handtverkaren, som ej kunnat höja sina priser i samma grad som lifsmedlen stigit. Det finnes således visserligen alltid ett antal personer, af hvilka i första rummet sådana som hafva en gång för alla bestämda löner, hos hvilka de närvarande konjunkturerna väcka stora bekymmer, men dels I kunna dessa bekymmer icke blifva alltför långvariga, emedan de nu rådande höga priserna, enligt hvad nyss blifvit visadt, icke kunna komma att äga fortfarande bestånd, dels utgöra I dessa personer, såsom äfven nyss är namndt, ett I ringa antal i jemförelse med dem, som hafva fördel af den närvarande ställningen, dels måste deras intresse vika för landets allmänna, närvarande och framtida förkofran. Under sådana förhållanden måste det vara klart, att något förbud mot utförsel af spanm ål aldrig bör ens sättas ifråga, så mycket mindre som stora spanmålsförråder ännu ligga otröskade i landet, hvilka snart skola inkomma på marknaden. Önskligt vore emellertid, att de Spanmålsagare, som innehafva stora förråder, icke måtte alltför länge hålla på dem, i afsigt att ytterligare stegra priserna, emedan detta, till trots af allt motstånd, kunde framkalla kriser af betänklig beskaflenhet. Kunna emellertid inga förständiga åtgärder vara att föreslå till lindrande al deras bekymmer, som lida af de närvarande konjunkturer