Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1855, sida 2

sörtala mig? Jag tror allt sör mycket på djefvulen, att icke skulle tro på Gud. Och, bugande sig djupt sör grefvinnan, som knappt hörde på honom, emedan hon började försjunka i betraktelser, asflagsnade sig läkaren. Stödd emot trappans gallerverk afryckte Olympe bladen af de buskar, hvilka strackte sig anda upp till henne, och fördjupade sig med blickar och tankar i denna slammande afgrund, som solnedgången upptände framför henne. — O! sade det arma offret ur hjertats djup för sig sjelf, hvad jag gerna skulle vilja flyga bort, förbrännas och försvinna i detta stora ljus! Min Gud! hvarför skall Du i så synlig måtto visa Dig, för att väcka motvilja mot jorden och längtan efter himlen ? Det är ju Du, som ser ned på mig och ler mot mig? Jag är Ditt faderoch moderlosa, Ditt öfvergifna barn, tag mig åter, kalla mig tillbaka till Dig, eftersom ingen här älskar och vårdar sig om mig. Ack! min Gud! hvar är väl nu den tid, då du nedsände änglar i de bedröfvades hjertan! Jag skulle då kunnat hoppas att få se denna eldsky öppna sig och ett himmelskt sändebud nedsvälva till mig med ett ord af frid och kärlek! ... Just då Olympe med denna ensliga hjertans poetiska öfverspanning talade så för sig sjelf,