ste industrien utvidga sin verksamhet, genom hvilket allt arbetskrafterna tagas i allt större anspråk. Den slutliga följden af denna nya utveckling blir att lissmedlen blifva billigare — allteftersom jordbrukets och boskapsskötselns produkter förökas — och likaså industriens alster, kladespersedlar, m. m., men att deremot arbetslönerna komma att blifva allt högre. Sådan är otvilvelaktigt den nu pågående samhällsutvecklingens rigtning. Vi behölva icke säga att den bebådar en skön framtid, skön just derföre att välmågan icke blir inskränkt till ett fåtal, utan öppnas för alla samhällets medlemmar, som ej af eget förvållande visa den ifrån sig, och just i första rummet för den arbetande klassen, hvilken jemte välmåga äfven skall erhålla tillfälle till den andliga utveckling (bildning), utan hvilket intet sannt oberoende gilves. I Denna framtidstafla utgör nu längre icke någon drömbild, ty verkligheten träder oss med hvarje dag närmare. Skulle vi då jaga den ifrån oss, genom att störa den utveckling, som leder till ett sådant mål? Är det då icke bättre att tåligt bära den närvarande stundens tillsalliga bekymmer? Svaret ligger gifvet för hvarje tänkande menniska. Det blir ock der af klart huru såviskt och ososterländskt de handla, som söka med våld hindra och hamma hvad som utgör Sveriges lycka, nemligen spanmålsexporten, eller förgripa sig på de medborgare, hvilka genom sin kloka verksamhet befordra denna, de der i st. s. förbannelse borde åtnjuta samhällets tacksamhet. Men, invänder någon, under det gräset växer dör kon-; under det Ni målar oss en framtid i rosenrödt, så lida vi brist för ögonblicket, och då få vi intet godt af den der sköna framtiden. Lätom oss granska denna invänning: lätom oss undersöka huruvida det verkligen är grundadt, att arbetarens ställning nu, till följd af de höga lefnadskostnaderna, är svårare än tillförene. Här måste erfarenheten tala. Det är ett kändt faktum, att arbetslönerna på landsbygden i mellersta Sverge för endast ett par år tillbaka icke stodo högre, än att ett mansdagsverke betalades sommartiden med 30 sk. och vintertiden 18 a 24 sk., samt ett qvinnodagsverke från 12 till 16 sk., allt riksgäld. I år hafva, till följd af ökade arbetstillfällen af alla slag, dessa priser dels fördubblats, dels tredubblats. Så förtjena vid våra jernvägar arbetare, som ej behöfva äga någon konstfärdighet, 1 rdr, 1: 12, 1: 24, ända till 2 rdr rgs om dagen och derutöfver; qvinnor kunna förtjena 36, 40, 44 sk., ända till I rdr, och derutöfver. Huru verka nu priserna på dessa arbetares ställning ? Tänkom oss ett hushåll, bestående af man, bustru och 3 barn, af hvilka mannen kan arbeta hela året om, men hustrun endast halfva. Under gamla förhållanden hade de tillsammans icke kunnat påräkna mer än, mannen: 150 arbetsdagar å 30 sk. (för jemn summa) 95 rdr, 150 d:o å 24 sk. 75 rdr, s:a 170; qvinnan 150 dagar a 16 sk. 2 50 rdr, alltså man och hustru tillsammans 220 rdr. (Denna sum ma är snarare högre än mindre än hvad ett arbetarehushäll på landet ägt i inkomst.) Under närvarande förhållanden utfaller berakningen sålunda. Mannen 200 abetsdagar å 1: 12 225 rdr, samt 100 å 36 sk. Z 75, s:a 300 rdr; qvinnan 150 dagar å 32 sk. 2e 100 rdr, eller mannen och qvinnan tillsammans 400 rdr. (Detta är snarare för lågt än för högt beräknadt.) Beräknom nu lefnadskostnaderna: Hushållet behöfver 8 t:r säd, hvilken fordom gällde 12 rdr, men nu 21 rdr pr tunna. Här uppstår alltså en ökad lefnadskostnad af 72 rdr. Sosvel, som fordom uppgick till 50 rdr har nu ökats till 75; här uppstå ytterligare 25 rdr. Lägg härtill 28 rdr ökade kostnader för andra ändamål, så uppstår en ökad lefnadskostnad af 125 rdr. Men då den ökade inkomsten utgjorde 180 rdr, så uppstår i alla fall ett öfverskott, till fördel för den närvarande tiden. Man kan då åtminstone ej på: stå att desse arbetares ställning nu är svårare än fordom. eriLeS Wvbketer.