Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1855, sida 1

oo e — hennes ungdomliga sjal är en sak, som vi nu omöjligen kunna bestämma; hufvudsaken för de båda girige och tyste brottslingarne, hvilka noga bevakade henne och aktade sig att bibehålla henne vid lif, var hennes tilltagande utmattning, de mer och mer tröga pulsslagen, den tyngd i pannan, som nedtryckte hennes hufvud emot länstolens ryggstöd och det tydliga förebudet för den försarlige gäst, som man endast en gång emottager och som vid bortgåendet förer med sig sin värd. Huru länge skulle väl ännu detta svaga bröst andas? Detta kunde de Solignac ej få veta af doktorn, som icke ville och kanske ej heller kunde säga det. Den dag, då vår berättelse börjar, kände sig Olympe ännu svagare än föregående aftonen. Hon hade flera gånger skickat bud efter herr Cret, och nu, då han var hos henne, mildt förebrådde henne och tilltalade henne med denna faderliga myndighet, som hon kände sig lycklig att medgifva någon, led hon mindre och tyckte sig ur djupet af sitt hjerta förnimma en aslagsen röst, som hviskade om hopp. Besö ket varade mera än en timme; då pendylen underrättade doktorn, tt hans middag borde vara serverad, stängde han afloppskanalen för sin smickrande ordström, sammanfattade i några på en gång smekande och allvarliga ord