Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1855, sida 1

herr Jules de Solignac ett stort tomrum att fylla i sitt hjerts; men, förblandande sitt bjerta med sin mage, kalasade han, åt och njöt, ligt, att han icke härstammade från korsfararne, ty han tänkte föga på Jerusalems eröfring, och judarne betraktade han såsom aktningsvårde långifvare, åt hvilka man borde resa ett tempel och aldrig jaga dem derutur. Vid herr de Fouchys död var vicomte de Solignac ruinerad, och såg sig i denna kritiska belägenhet, för att kunna lefva, nödsakad att gifta sig med någon gammal rik dam, så framt han icke kände sig skicklig nog att spela klokt spel. Vicomten var böjd för att spela falskt i alla spel, han visste ganska väl, att hans bäste vänners ärlighet vid spelbordet var högst tvetydig, och hade hört talas om några adelsmän af 1830 års ridderskap, hvilka blifvit öfverraskade under det de slogo volt. Med ett ord, de Solignac följde oblygt med sin tid; han hade ingen annan fördom än den atticke vilja hafva någon sådan. Han aktade sig noga att tro eller synas tro på dygden, såsom en löjlighet, och bemödade sig att, ifrån en dålig menniska, blifva en skurk. Att gifta sig med Olympe och återvinna millionerna, samt på köpet få en förtjusande enka, yngre än någon pensionär, var första för