Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1855, sida 1

MO — — rätten till en så stor förmögenhet. Hr de Solignae hade redan en lång tid dragit vexel på hr de Fouchy, och råkade i en ganska svår belägenhet genom det fula spratt den aflidne spelat honom. Vacker karl, troende ingen, vetande intet, älskande intet. osfrende all sin energi på hvardagliga intriger, oblyg emot de förnåma damerna, med hvilka hans börd stundom nödgade honom att umgås, och artig ända till platthet, emot porivaktaredöttrar, dem en smula tvål och siden ombildat till eleganta damer för operans och de franske adelsmännens hjertans behof, var de Solignac hvarken bättre eller sämre än de som på än det ena, än det andra galna sättet söka väcka uppseende på boulevarderna, och hvilka öfverallt äro mycket talrika, undantagande likväl der de borde vara det, det vill säga i korrektionspolisens förmak. De Solignac tillhörde detta slägte, som, Gud ske lof, håller på att hemfalla till åtlöjet, och för hvilket lifvet är en hållstuga, ett slags landsknektspel, och som, emedan det erhållit tanklöse lärare, principlöse filosofer, en uppfostran utan mål, inträder i verlden utan tro, och ringaktar allt, som icke tillfredsställer dess fåfånga eller nöje. (Forts.)