Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1855, sida 1

— SS drog sig undan till slottet , undvek allt närmande till en verld, som föraktat den unga fattiga flickans dygder, men nu tycktes vara beredd att öppna sina dörrar för den rika och vackra enkan. Hon kände icke lifvet; men med sitt öppna väsen anade hon det. De få böcker, hvilka utgjort en näring för hennes förstånd, hade hos henne utsått frön till misstroende. Nu mera fruktade hon de hyllningar, dem hon förut kunnat drömma sig, och afven denna kärlek, på hvilken hon förr trott, utan att våga hoppas på den, fruktade hon nu, utan att tro på densamma. Hennes enslighet blef således fullkomligare och dystrare än förut. Förmald med sorgen, hade hon af sitt slott skapat ett slags kloster, hvarest hon fann en bitter njutning att lida ensam, och att låta sig förtäras af sysslolösa själars långsamma trånsjuka. Hr de Solignac var hr de Fouchyis förnämste arfvinge. Hans missräkning gaf sig genast luft i förfärliga förbannelser. Under den kondolens-supg, som hans gode vänner från Caf de Paris och hans öfriga umgängeskrets gåfvo honom, svor han tillochmed att viida halsen af denna tossa, som, sedan hen varit fintlig nog att göra sig till sin förmyndares maka, förstått att tillskansa sig nyttjanderätten, och, om tillfället så fogar, äfven ägande