Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1855, sida 1

bröllopsglädjen; och Olympe var grefvinna. Men ingenting ändrades i hennes lif; hon behöll sin lilla jungsrubur, och hennes man förblef fortfarande hennes förmyndare. Olympe var späd till växten och ytterst blond. Hon hade i sitt alltid i breda och spridda flätor upplagda hår ett guldglansande återsken, hvilket bildade liksom en helgongloria omkring hennes bleka kinder. Genom hennes genomskinliga skinn kunde man se ådrornas väsnad. I hennes stora blå ögon kunde man ana hennes själs oro, de blickade langtanssulla, liksom hade de varit öfvertygade om att aldrig röna den obestämdt väntade lvckan. Hennes första barnkläder hade varit al svart sarg, och sorgen, som hon nu ej mera bar i det yttre, hade stannat qvar inom henne. Hr de Fouehy anade denna melankoli, denna hopplöshet, som liknade fullkomlig modstulenhet, och han försökte att vid sin kalla och svaga andedrägt bringa till blomning denna drifhusplanta, som framför allt hade behof af luft och sol; men han kunde icke gifva henne dessa varma flägtar, som kärleken utandas! och hans deltagande galanterier förtätade, istället att förskingra, denna atmosfer af ledsnad, hvaraf Olympe kände sig nedtyngd. Denne gubbe spelade icke desto mindre sin rol som make på lämpligt sätt. Han skulle