Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1855, sida 1

nen sör sina söta och smekande ord, sitt saderliga smicker, sitt gubbe-galanteri; han lat hvarje liten taleslod sakta sramporla; han utgjöt med artig värdighet sina barnsliga och jollrande tröstegrunder. Han hade under vägen tillredt dessa sötsaker, utdelade dem nu en och en i sender och lat detta bortskamda barn knapra på dem, tills timmen var inne för honom att aslagsna sig. Men denna komedi spred omkring Olympe en balsamisk atmosser. Hon välsignade denne man, som tillät sig att gäckas med henne; hon var frestad att falla i hans armar, att gråta, skratta eller snyfta vid hans bröst; men, qvarhållen i sin länstol af en tärande svaghet, åtnöjde hon sig med att genom blygsamma invändningar underhålla detta lugnande prat, hvaraf hon begärligt insöp hvarje ord. Så fortfor samtalet, som alltid var detsamma, alltid återkom till samma ideer, ånyo passerade samma vägar och vände sig omkring samma laprisaker; och denna timme var för den sjukas helsa nyttigare, än pharmacopÅens alla droguer. Det var naturligt, att ensamheten för fru de Fouchy skulle synas mera tryckande och sorglig, efter denna uppfriskande mellanstund, och att hon icke kunde annat än känna sig sjukare, då hon, efter doktorns afresa, åter fann sig ensam och svag.