Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1855, sida 2

II. En solnedgång. — Ah! doktor, ni låter mig dö! utropade Olympe de Fouchy svagt och med ett småleende, då hr Cret visade sig i hennes rum. Så herre öfver sig sjelf doktorn än var, erfor han en inre skakning, som bragte hans båda munnvinklar att darra. I ordet ligga besynnerliga tillfälligheter. Den sjuka hade blott behöft undertrycka det milda och bleka småleendet, för att åt sin ironi förläna den fruktansvärda styrkan af en anklagelse. Hr Ceret fattade den hand grefvinnan räckte honom och svarade, i det han undersökte pulsen samt på ett knotande och faderligt sätt skakade på husvudet. — Aldrig förnustig! . . . Ännu i dag hyser ni ju skadliga ider, hvad är då nu igen? — Jo, svarade Olympe, i det hon lät sitt hufvud falla emot ryggstödet på sin stora länstol, jag är rädd då ni icke är här; visserligen vet jag huru onyttig er vetenskap är, men jag behöfver se och höra er, och blir ni så sällsynt, så finner ni mig död en vacker afton. — På hvilken sorglig roman har ni sofvit i dag? Se, er hand är ju mycket frisk och lugn, Det är icke hjertat som lider, utan hufvudet