Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1855, sida 2

mens utaf 1844 gunstlingar, som ännu bit behållit sin plats, och vi känna specielt, att de! i flera år arbetats på hans störtande, hvartil han väl ock sjelf i ej obetydlig mån medrerkat. Den nåd, för hvilken Hr v. Troil uppoffrat så mycket af sin sjelfständighet) — denna nåd, som utomdess varit för honom sörenad med så många förödmjukelser — den har nu öfvergått till andra, hvilkasistrålande stjernor äro i uppgående. Förmodligen så val afven de i sin ordning röna samma öde; de äro således mera att beklaga än att asundas. Lycklig deremot den, som ej behöfver bygga sin tillvaro och frid på någondera af de mest lösa och rörliga grundvalar, som gifves, neml. furstenåd och folkgunst. Rörande ångfartyget ÅKommendörkaptens brand har inför Örebro Rådhusrätt undersökning blilvit hållen, i det, uppå Justitiekanslersämbetets hemställan, det Weseliska skådespelaresällskapet blifvit hördt om förhållandet. Vi denna undersökning, som refereras i Nerikes Allehanda, sörekommo åtskilliga ganska anmärkningsvärda omständigheter, hvilket kan ses af följande. — Upplysning äskades om tiden för och, så vidt möjligt, orsaken till eldens uppkomst och utbrott samt huruvida erforderliga åtgärder i behoslig tid blifvit vidtagne för att hämma eldens vidare utbredande och för åstadkommande af passagerarnes räddning, eller om, och i hvad mån, någon underlåtenhet i sistnämnda hänseende särskildt kan hafva förorsakat, att en af passagerarne, matrosen Radie från Schlesvig, tillsatte lifvet. Deras uppgifter, som nästan i alla afseenden stamma öfverens med hvarandra, voro i korthet följande: Redan då man steg ombord, kändes på däck, i hyttor och försalong en obehaglig rök och tryckande lukt, som omsider så tilltog, att ingen kunde längre vistas i försalongen; att fartyget före eldens utbrott stannat en eller två gånger (olika uppgifter) och båt utsatts för rengörande af ventilen, som ledde vatten till pannan, hvilken sades hafva blifvit fylld med lera; att kaptenen, som före olyckshändelsen synts orolig och samtalat hemlighetssullt med machinisten, men på sramställda och upprepade frågor af passagerarne, om fara vore å färde, svarat nekande och lugnande, förklarat den obehagliga lukten föranledas deraf, att skorstenen nyligen bestrukits med stenkolsolja samt, enligt herr Lindbergs yttrande, ännu två minuter förrän fartyget måste vända mot land, tillsagt denne, som ville kasta saker öfver bord, att sådant vore obehösligt; att för släckning användts ämbar till vattenhämtning, hvaremot någon spruta ej synts till; att vid fråga efter yxor för att hugga hål på fartyget, en af besättningen yttrat: det finns ingen sådan — här är en sådan ordning — här finnes ingenting; att likväl åtminstone ett par yxor funnits ombord, men af dålig beskaffenhet; att raddningsbäten från fartyget varit högst bristfällig, genast intagit vatten, varit försedd med blott en åra och denna trasig, samt styrts i mer än nödigt långsam fart al en drucken matros; att hela besättningen, utom kapten, styrman och machinist, varit öfverlastade; att de vattenämbaren, som funnos ombord. saknade ändar, med hvilka de för upphämtning al vatten kunde nedsänkas; att machinisten troddes på förhand veta utaf elden; och att alla släckningsoch räddningsmedel besunno sig i det skick, som om eldens utbrott ansetts otänkbart. Kaptenen synes vid ifrågavarande tillfälle alls icke utdelat några order åt sin rusiga besättning, men deremot Fjelf ansträngt sig med försök att rädda hvad I möjligen räddas kunde. Angående den inbrände matrosens död, hade de flesta af de inkallade intet att upplysa. Hans kamrater hade varit bland de första, som lemnat sartysget. Herr Lindberg hade, under pågående raddningsarbete, bredvid en på dark stående vagn, hvarunder matrosen måtte hafva legat, hört ett rosslande ljud i närheten, och dervid sförmodat, att det härledde sig från en person, Som han hört skola ligga och sofva på däck. Då röken hindrade honom att se föremålen, frågade han två af besättningen, hvar mannen I låg, och upplyste dem om hvad han hört. En af dem svarade då: Han är allaredan räddad, så det behöfver ni icke bry er om. Herr Weselius yttrade, att han Åicke kunde inse, att vid räddningen några andra åtgärder, än Som skett, kunnat vidtagas. Detta är hufvudinnehållet af de upplysningar, Weseliska skäD Dian ihågkomme den bekanta anekdoten: ÅIlvLar