Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1855, sida 1

1812 och 1855. (Forts. o. slut fr föreg. n:o.) i vi hafva här — så kort vi förmått — tecknat Englands yttre och inre belägenhet. Ehuvar det likväl egentligen först efter Moskaus brand och bataljen vid Leipzig, d. v. s. — sedan framgängarne visat sig — som han lade en kraftigare hand dervid, och som han ingick ru Castlereagh isrigt åtog sig kriget emot N., j på utbetalningar för krigets fortsättande. Man mäåä icke heller glömma att det äfvenledes var Carl Johan, som företrädesvis dref negotiationerna emellan Ryssland och England i Örebro, och som lifligast yrkade alliansen. Lika litet, : som England ifrade derför, lika litet var det vid denna tid böjdt för några uppoffringar. Dessa omständigheter, härflytande ur Englands inre upprifna tillstånd, borde kunna öfvertyga äfven den största tvislare, att hade Carl Johan : allvarligt velat en förening med Frankrike, och han sålunda icke bearbetat alliansfördraget mellan England och Ryssland, utan i stället med all den kraft, hvaraf han var så mäktig, sökt afböja detsamma; så skulle han säkerligen åsven deri hafva lyckats, i hvilket fall han icke : hlott obehindradt kunnat utiöpa med slottan, landstiga hvar helst han behagat på den finska kusten och icke behöft frukta, hvarken att blifva osskuren från eller anfallen på landets kuf å ster. Hvad roll England troligast skulle hafva spelat, i den händelse Sverige brutit med Ryssland; angifves säkrast i den roll, det spelade ifrån och med den 17 Nov. 1810, då Sverige utfärdade en krigsförklaring mot detsamma och sålunda bordt befinna sig till det i öppen fejd. England gjorde likväl ingenting, det hvarken brände våra kuster eller störde vår handel; det var det mest cordiala krig i verlden: båda nationerua sökte på allt upptänkligt sätt gagna hvarandra. I Rysslands dåvarande ställning var det också i intet afseende inbjudande att förena sig med det; snarare asskräckande. England hade sett den ena koalitionen gå förlorad efter den andra. Intet land mottager intryck af den rent praktiska verldserfarenheten lättare än England. Såväl den tilltagande förvirringen inom landet, som de täta förändringarne inom ministeren, öfvertyga om att ställningen närmade sig en politisk vändpunkt. Hade derföre Carl Johan 1812 fullföljt politiken 1810 eller tagit ut steget mot Ryssland, skulle visserligen England icke hafva förändrat sin: några skäl tala åtminstone icke derför. Det hade föröfrigt visserligen icke varit första gången, som Sverige vågat hysa en tanke, oberoende af England: derom vittnar den väpnade neutraliteten åren 1780 och 1800. Finlands kärlek till sitt gamla moderland lärer väl knappast få betviflas. Är man icke för trängbröstad, behöfver man blott erinra sig dess söners ihärdiga kamp 1808 mot Ryssland, för att förstå den anda, som lifvade dem. Huru mången tapper finne gick ej öfver till Sverige, för att här dö i armod, heldre än att underkasta sig czaren? Är det en dikt att det finska folket med enthusiastisk sinnesstämning helsade Carl Johans landstigning vid Åbo, i den tanka att han kom såsom deras befriare? Är det kanske också sanningslöst att folket — många bättre, än flere sämre — jublande ka— — U— OO ——— VO . ä RS Li —7— —