Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1855, sida 1

UD 1381? och 1855. Under denna åfverskrist innehöll Post-Tidningen för någon tid tillbaka en insänd uppsats. som väckt ett visst uppseende, då den såväl till innehåll som framställningssätt röjde icke biott en ledig och vacker penna, utan ock ett -högre ursprung än som vanligen bestås tidningsartiklar. Denna uppsats gick ut på att vederlägga en framställning af Östgötha-Korrespondenten, af hvilken vi återgifvit det hufvudsakliga, hvari kon. Carl Johans ryska politik blifvit granskad och fördömd. Post-Tidn:s förf:e försvarar, med veder!läggande af Ö. K., denna politik och fäller i sin ordning ganska oblida yttranden mot O.-K. och de med denna tidn. liktänkande, såsom de der orättvist försmädat den osliine konungen. Harpå har åter Östg. Korr. afeifvit ett genmåle, som innehåller en mängd historiska upplysningar, hvilka äro vigtiga för frå2ans rätta bedömmande, och efter hvilkas inhemtande läsaren sannolikt icke skall tveka i silt omdöme om det omtvistade politiska systemet. Vi meddela derföre med nöje ur ifrägavarande uppsats det väsentliga. 6. K. yttrar: Ä När thronfojarevalet egde rum i Örebro, saknade visserligen de äldre monarkiska in tressena icke helt och hållet sympathier, och man vet nu med visshet att Carl XIII. — och ett icke så litet paril omkring honom, — af alla krafter motarbetade Bernadotte. Men så stark var den fosterländska lågan, så bindande de åsigter, som inom landet fört händelserna framåt till detta ögonblick, så afgörande opinonen, att folkpartiet, trots monarkens vilja, dr.g alla röster med sig, och revolutionens tappre son valdes, såsom den ende, hvilken man ansåg nog inflytelserik och stark, att kunna återgifva oss vår politiskt natorliga roll. genom alt änyo sammanknyta de sönderslitna banden emeilan oss och äldre allianser. Men huru mycket Sverige misstog sig i dessa sina beräkningar på Carl Johan, skulle man snart erfara, då han kort derefter, sedan han först nedtystat pressen, i strid med allt, hvad vi här anfört, och i strid med alla sina egna föregåender, förvandlade sig till fältherre och statsman för de ryska intressena. Men till försvar för denna, så högst anmärkningsvärda, politiska frontsörändring anför emellertid nu en insändare i Posttidningen hvarjehanda mot en af oss — i detta ämne — för någon tid sedan producerad artikel. Han säger: Att kontinentens regeringar och folk icke stodo 1812 som en man, färdiga att afskudda sis den ryska asiatismen; att Tysklands furstar, våldsamt sjettrade vid Napoleons segervagn, vände förtröstansfullt sina blickar mot Alexander, hvilken de ansågo såsom sin blifH vande befriare; att de tyska patrioterne knutit hemliga förbindelser med Ryssland; att Polen, redan sviket i de glänsande sörhoppningar, detta olyckliga land sastat vid fransmännens kejsare, misströstade om sin räddning; att Finland, ännu blödande, stod häpet och — —