lodiösa musiken tycktes serdeles anslå. En trio af Beethowen (c moll), Mendelsohns Capriccio, samt de sedan föregående konserten bekanta Chopins polonäs och Schachners briljanta romance utgjorde konserigifvarens öfriga repertoar för aftonen. Hr L. spelar Beethowens saker ganska uttrycksfullt och bra, men tycks likväl med någon liten förkärlek omfatta Mendelsohn, och det är alls ingen omöjlighet att ju den tid varder kommande, som ställer Mendelsohn ibland de klassiske, ty ingen lärer väl bestrida, att mycket af hvad Mendelsohn skrifvit företer en utsökt skönhet och vittnar om både skarpsinnighet i tanke och om djup känsla. Konsertens syllnadsnummer utgjordes af Fanrikens marknadsminne, uppläst af herr Pousette, romancer för violoncelle, spelade af herr Meissner samt Se glad ut af Josephsson och Sjung! sjung! af Behrens, (denna sednare prisbelönt) sjungna af en amatör. Herr Lindholm står nu i begrepp att företaga en utländsk resa för sin vidare utbildning, och vi taga således afsked af honom med den önskan, att han ej må förtröttas i sina straf vanden, utan ständigt arbeta, ihåskommande att konstens mål döljes i fjerran, och oin man äfven hunnit långt på den väg, som le der dit, bör bemödandet att ernå allt större och större fullkomlighet städse vara varmt och lifligt. Ölvertygade, som vi äro, att hr L. sjelf har till valspråk: framåt, kunna vi säkerlisen med glädje och stolthet emotse den dag då vi få säga honom ett lika hjertligt välkommen, som vårt farväl nu är det.