Musik. Pianisten Fr. Lindholms afskedskonsert egde rum sistl. Måndags afton inför en ganska talrik publik, som med särdeles intresse tycktes följa konsertgifvarens prestationer. Herr Lindholm är en i hög grad intressant konstnär; hans uppfattning och föredrag vittna båda serdeles fördelaktigt om hans sunda och goda musikaliska förstånd, hvarjemte hans elastiska anslag kan rekommenderas som studium för äfven de mest försigkomna pianister. Det röjer sig öfverallt i herr Lindholms spel finhet, elegans och nyansering; tempo rubato begagnar han med berömvärd urskiljning, och de mera kantabla satserna föredragas med ett utmärkt vackert legato, så att man med skäl kan påstå, att hr L. sjunger på sitt instrument, och lägger man härtill en synnerligen högt uppdrifven färdighet, så finner man att hr L. redan nu står högt såsom pianist, och berättigar till de vackraste förhoppningar för framtiden. — Programmet var särdeles rikhaltigt; främst sätta vi Ries Cissmollkonsert, som gass med ackompagnemang af dubbel strangqvartett. Ries är Beethowens ende elev, och man återsinner hos honom samma skaplynne, som hos hans store lärare. Mera reproduktiv än sjelsständigt skapande vandrar han med lycka samma väg som hans mästare banat, och hans musik, serdeles ifrågavarande konsert, har gjort mycket uppseende på sin tid, och återhöres alltid med nöje, hvilket äfven nu var fallet. Det hade visserligen varit önskligt att få höra denna Cissmollkonsert med full orkester, men man må i sanning ej förtänka en obemedlad konstnär, om han för de dryga omkostnaderna hesiterar att begagna sig af densamma. Emellertid är emot utförandet ingenting att anmärka, och den me