Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1855, sida 1

tiga smärta, närmade sig fregattens slup, rodd af sex man, och en kadett vid styret, längsamt och med taktmassiga ärslag strandbradden. Rosita störtade uti den, till stor förväning för manskapet och den unge besalhafvaren. — Sätt det fruntimret i land! befallte den engelske kadetten i en ton, som han ansträngde sig för att göra barsk. Det var en blond gosse på tolf år. Matroserne ville utföra ordren; men Rosita höll sig fast vid bänkarne, vid rorpinnarne och relingen samt skrek, att hon ville ut till fregatten. I sin ifver talade hon om don Patricio, om sin kärlek till honom och om de tjugufyra tusen piaster, som fallit ned till henne från himlen ... Allt förgafves! hvarken kadetten eller matroserne förstodo ett ord spanska. Och afven om de förstått hennes ord, hade hvarken hennes tårar eller hennes smärta sörmått beveka dem.