Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1855, sida 1

och hemta dina pengar i Lima, om du har lust. — Jag lofvar dig ett uns guld, två uns guld, som du skall få i afton. Men för himlens skull, jag bönfaller dig, sätt mig öfver till fregatten! — Hvarsöre icke tusen piaster? Det kostar ingenting att lofva guld, när man är nödsakad att springa barfotad . .. och med dessa ord vände båtsoraren henne ryggen och gaf sig till att rulla en cigarretto mellan sina fingrar. Rosita vred förtviflad sina händer; hon skrek, grät och slirrade förtvillad ut efter fregatten. — Hvad vill du ombord på engelsmannen? frågade matrosen henne, helt och hållet likgiltig för hennes jemmer. Nu börjar den hala upp ankaret. Ingen själ på däck, hvarken officerare eller matroser ha tid att snacka om kärlek. Se, der är slupen efter chefen; der är ingen mera qvar i land. Nar han är väl ombord, så hissa de seglen, och så farväl med fregatten. — Att vara så rik, och ej vara herre öfver så mycket, att jag kan leja den minsta båt här på redden! sade Rosita gråtande. Jag hade tid ännu, för det minsta en qvart, och denna qvart kan jag ej begagna mig af, emedan det fattas mig ett par lumpna realer! Under det hon sålunda hängaf sig åt sin häf