Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1855, sida 1

alldeles i stycken. De, som sågo henne springa, med vild blick, andfådd, utefter den stora landsvägen, som var uppfylld med vagnar och lastdjur, ryckte på axlarne, skakade på hufvudet och tillropade henne några bitande ord, som hon ej saste sig vid. Hvad hjelpte det, att hon skyndade sig! Hon behöfde halfannan timme för att hinna från Lima till Callao ... och i samma ögonblick, som hon uppnådde strandbädden, beträdde löjtnant Patrick däcket på sin fregatt. — Jag har ännu tid att upphinna honom, innan skeppet lättar ankar, tänkte hon och, utan att spilla en minut, sprang hon ned iden första och bästa båt och ropte till föraren, att han skulle ro henne ombord på fregatten. — Å ver il dinero, ninna! Låt oss se dina pengar, min flicka! svarade sjömannen helt lugn. Rosita fattade tag i ändan af sin shawl, hvaruti hon brukade knyta några realer; i dag hade hon glömt att taga pengar med sig. — Sätt mig blott öfver, sade Rosita, der är en person ombord, som nog skall betala för mig .. Fort, låt oss komma i väg, jag skall belöna er rikeligen, när vi komma tillbaka. — Jag är döf på det örat, min tös, svarade sjömannen med korslagda armar. Gå hem