Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1855, sida 1

A —— —— — — — —a — kespengar af honom, kunde ej tillbakahålla sina tårar, då han såg don Patricio, som han plagade kalla sin unga patron, tåga bort. Med hatten i hand och ett mäkta bedrösvadt ansigte framsade han några bondaktiga komplimanger uti en så ömklig ton, att den unge löjtnanten slutligen ej kunde afhålla sig från att le. — Tack, tack, min gubbe, yttrade han, gå blott åter in i din kammare och klinka på din guitarr. Der har du något att trösta dig med. Han tryckte ett guldmynt i handen på den gamle negern, svingade sig lätt upp i sadeln och red bort. Hästen for blixtsnabbt från stället. Det var, som om han gissat sin ryttares tankar, och blott skyndade med att nedsätta honom på strandbradden, hvarefter han längtade. Rosita var äfvenledes redan ute. En obestamd aning hade hållit henne vaken hela natten. Hon svängde om hörnet till den gata, genom hvilken don Patricio red, för att uppnå hamnen Callao, i det ögonblick då han var vid förstadens första hus. Don Patricio såg henne; han gjorde en vänlig rörelse med banden och tillropade henne ett: — Adiss, Rosita!