Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1855, sida 1

derom! ... O, jag måste se honom, tala med honom! Andtruten, öfverväldigad af sina känslor, nedsjönk hon på hörnstenen vid porten; men plötsligt samlade hon alla sina krafter och sprang bort åt den vägen, som don Patricio tagit. Hon hade knappt sprungit hundrade steg, då en mulatt kom emot henne och spärrade vägen för henne. — Håll, Rosita! hvarföre har du så brådt om, min sköna? — Låt mig vara! skrek den unga flickan, och såg upp till mulatten med en vild, föryirvad blick. Hvad vill du mig? Hvem är u? — Hvem jag är? Du igenkanner då ej den man, som för fyra realer sålt åt dig den bästa sedel i Perus lotteri? Hvad ger du mig för den nyhet, som jag bringar dig? Sedan i morse har jag sprungit omkring på alla Limas gator för att träffa dig. Du gråter, ninna, men jag slår vad, att jag skall få dig till att le . . . de tjugefyra tusen piastrarna äro dina! ( Forts.)