Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1855, sida 1

— —— — —————— Han hade ej stannat sin häst, utan galopperade vidare. — Han har ej rest, det är omöjligt! sade den unga flickan för sig sjelf, och hon sprang bort ull markisinnans hotel. — Kommer don Patricio, den främmande caballero, snart hem från sin spatsertur? srågade hon den gamle negern, som stämde sin gnitarr, under det han gång ester annan aftorkade sina ögon med uppslagen på sin rock. — Han kommer ej tillbaka hvarken i dag, eller i morgon, eller i öfvermorgon, ninna, svarade han; i går afton blefvo hans saker bortförda, och han har rest. — För alltid? — Har jag frågat honom om, hvart han skulle hän? Och hvad angår det dig, ninna? Se bara, så nyfikna de unga flickorna äro! Det var en ädelmodig, gifmild herre, som aldrig kom hem vid opassande tid, som så många andra sramlingar, hvilka hafva mun full af hårda ord, men händerna tomma på pengar. Du vet icke, hvad jag förlorar på, att han reser ... O, jag tror, jag kunde gråta som ett barn! — Rest! rest! återtog Rosita med djup smärta, rest, utan att säga mig ett afskedsord, utan att, såsom han lofvat, underrätta mig