Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1855, sida 2

den och LOTHAUMUnRSSPTAKCT 111011 TPINSTAUCT Inrikes Nyheter. Götheborg. Ängsartyget -Transit N:o 1 har efter 58 timmars resa från Hull till Vinga återvändt till vår hamn. Fartyget har full last på Stockholm. De rygten, som här för några dagar sedan voro utspridda, att fartyget på utresan till Eogland varit utsatt för allehanda missöden, reducera sig dertill att det af lotsen sattes på grund i Humber, hvarigenom ett uppehåll på 1; timme inträffade. Med anledning af de höga priserna å lifsmedel utan motsvarande förhöjning i arbetslöner, hvilka å åtskilliga orter väckt oroligheter bland arbetare, har det ej varit underligt, yttrar Öresundsposten, att man börjar glunka om exportsörbud. Ö.-P. tillbakavisar emellertid denna tanke, men framkommer i stället med det förslag: att de bättre lottade och företrädesvis spanmålshandlanderne i resp. städer och kommuner sjelfmant och ofördröjligen anskaffade eller behölle så mycket säd qvar, att de dermed kunde förse de arbetande klasserne hvar i sin ort till ett måttligt pris, mot det att resp. kommuner garanterade dem ersättning för den möjliga differensen i pris. -Harigenom skulle, tillägger O.-P., de satti gare vara skyddade emot nöd, och de spekulerande ej behöfva befara, att se spanmålshandeln med utlanningen rubbad. — — — Med god vilja hos vederbörande skulle måhända ett dylikt arrangemang ej vara alldeles ogörligt. Vi hoppas ej behöfva använda många ord, för att visa vår ärade kollega, att detta sörslag, hvars filantropiska syfte vi ej misskänna, är helt och hållet outförbart, hvilket sednast Napoleon fått på ett bekymmersamt sätt erfara, då han efter ungefär samma princip sörsökte reglera brödpriserna i Paris. — Antag att förslaget skulle verkställas, att kommuner: na åtogo sig att hålla arbetsklassen tillhanda lifsmedel till lägre priser än de gångbara, på så sätt att några vissa handlande skulle forsälja lifsmedel och sedermera debitera kommunerna för prisskilnaden. Det uppstår då utom alla andra följande frågor: Huru skall man bestämma hvilka personer som höra till arbetsklassen? Skola de få uppköpa de billigare lifsmedlen till begransadt eller obegransadt belopp? — I förra fallet: hvar ligger gränsen och huru kontrollera dess efterlefnad? I sednare fallet: skola icke per soner begagna sig af uppköpsrätten, för att köpa till billigare priser och salja till högre? — Huru skola de handlande, som erhålla uppdraget att försälja de billigare lifsmedlen, kontrolleras, så att de icke kunna uppgifva att de sålt långt större qvantiteter än de gjort och således uppbära oskäliga mellangifter? Förslaget blir, huru man vänder detsamma, alldeles outförbart och hade så mycket mindre bordt framställas, som det blott tjenar att väc ka obeståmda fordringar å deras sida, som ej kunna bedömma ogörligheten, och sålunda lätteligen äro benägna att tillskrifva ätgardernas uteblifvande brist på god vilja å vederbörandes sida. Man bör ej heller af ,vederbörande fordra annat än hvad de kunna uträtta, emedan ens fordringar i alla fall blifva tillräckligt ringaktade. Den enda bhjelpen mot det öfverklagade onda ligger i högre arbetslöner och dessa hafva ock på de flesta orter redan inträffat i långt högre grad än lissmedlens stegring i pris. Så I hafva på hela landsbygden i denna och mel lersta delen af Sverige arbetslönerna nära nog fördubblats, och komma sannolikt att ytterligare stiga, tack vare dels ökade penningetillgångar i landet, dels de stora allmänna arbeten, som blifvit bragta i gång. Denna sak är så enkel, att den ej bör bringas på afvägar genom sörslager till dylka konstlade åtgärder, genom hvilka vederbörande styrelser i alla länder blott alltför mycket ingripit störande i förhållandenas naturliga gång, utan att vinna de beräknade frukterna för ögonblicket, men fördubblande svårigheterna för framtiden. — Hvad exportförbud å spanmål I angår, så hafva, såsom vi hoppas, orimligheter