Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1855, sida 1

ja mera närma ländernas unionella och ren potitiska förhållanden till hvarandra. De frukta nemligen att ett närmande i de ekonomiska frågorna endast skall blifva en förelöpare till och en ytterligare anledning å Svenskarnes sida att framdeles bearbeta de politiska amalgamationsplanerna. Någon annan förklaringsgrund finnes icke. Men uppfattar man blott i Sverige detta lika klart, som det efter vår ölvertygelse är sannt, så skall man äfven lätt kunna inse hvarfore Christianiaposten öppet vågat förklara att unionens fel och brister omåjligen stå att råtta-, och att vi följaktligen göra bäst på båda sidor, om vi foga oss i nödvändigheten, uppböra med alla önskningar och tal om rättelser, och besluta oss i kristlig ödmjukhet att draga vårt kors med tålamod. Ur norsk synpunkt är detta både det rättsste och det mest betryggande. Fördelarne utaf föreningen äro på norska sidan så ölvervägande, att Norrmännen allt för val kunna ge på båten tankarne på ståthållare-embetets afskaffande, egen utrikesminister, egna sändebud och konsuler m. m.; men Svenskerne kunna verkligen icke längre finna sig uti föreningslördragets oförändrade bestånd för all framtid; utan föredraga då af ganska eil iga skäl att uppsäga föreningen, så godt först som sist. Och att unionens upplösning från svenska sidan förr eller sednare måste blifva en följd af Norrmännens fortsatta motstånd mot behösliga rättelser uti mellanrik-lagen, det är numera temligen säkert och af Aftonbladet öppet utsagdt uti dess förtjenstfulla besvarande af Christianiapostens märkliga artikel. Men om då, såsom vi hoppas, det skulle lyckats oss att i förestående rader göra tydligt både att Norrmännen aldrig skola godvilist ingå på en sådan revision af mellanrikslagen, som närmar de båda ländernas administration och handelsgemenskap, och tillika de skäl som derifrån afhälla dem, så är det väl så godt först som sist att ösvergisva alla sangviniska sörhopp ningar härom och i stället besluta sig för föreningens upplösning, eller ock använda just den utväg, som efter vår och Christianiapostens åsigt är den enda möjliga, för att i väsendtlig mån kunna afhjelpa den oefterrättliga foreningens brister, nemligen genom att sträfva efter Danmarks upptagande i unionen; ty att med vapenmekt vilja tvinga Norrmännen till antagande af de förändringar, som vi kunna finna önsk värda, det lärer väl ingen Svensk, som har någon blick för verldshändelserna och de olyckliga försök i dylik riztning som annorstädes blifvit gjorda, på allvar kunna sätta ifråga. Hvarföre åter Danmarks upptagande i unionen skulle föranleda de nu bestående misshalligheternas. misstroendets och fruktans försvinnande å Norrmännens sida, är lätt att inse. Säväl vid sjelfva upprättandet af det nya föreningssördrag, som då måste ifråsakomma emellan alla tre kontrahenterna, som ätven vid dettas framtida försvar, är det tydligt, att två utaf dessa alltid skulle hålla tillsammans, om någonsin den tredje ville försöka att ensidigt i sitt intresse åstadkomma ändringar deri eller genomdsifva några enskilda exklusiva förmåner till de andras skada, och som sådana försök snarast skulle kunna vågas af den starkaste medlemmen i unionen, så vore Norge sakert att alltid deremot kunna påräkna Danmarks veto, då detta utan tvifvel aldrig skulle glömma sanningen af den gamla sentensen: houie tibi. eras mihi. På samma sätt skule Norge alltid hälla Danmark ryggen sti. Och hvad slutligen Sverige angår, så behösfver det hvarken frukta för att vid föreningsfördragets ingående se sina intressen åsidosatta, emedan det naturligtvis a drig skulle från början ingå på något, som kunde kompromettera dem, och lika litet att de båd andra unionsmedlemmarne framdeles kunna vilja sörsöka genomdrifva några förändringar deri emot Sverige3 önskningar, emedan sådant lätteligen kunde leda ti.l t